Den uppenbara orsaken och dess verkan.

En glasklar orsak till att jag ska avsluta en vänskap eller ett förhållande är att mitt förtroende för någon bryts.
Jag gör själv mitt bästa för att hålla saker för mig själv och är förhållandevis försiktig med vad jag säger.
Alla har inte samma respekt för den tilliten och det förtroendet som jag kan ge andra eller som blir tilldelat mig.

När jag känner mig förrådd, förkastad eller utnyttjad omvärderar jag i stort sett alltid mitt förhållande till omvärlden. Dessvärre är det inte alltid mina känslor grundar sig på ett uttalat faktum, utan kan lika gärna vara en rad tankekedjor och slutsatser som till sist gett mig en för mig logisk slutsats i min komplicerade relation.

Jag har sett mig som en mer logisk och tänkande person än en emotionell skapelse. Jag tycker att jag ofta är ganska klartänkt och praktisk. På senare tid har jag däremot kikat lite närmare på hur jag varit, hur jag agerat och hur jag påverkats av saker och ting runt omkring mig och jag har nog delvis insett att jag kanske agerar på känslor mer än jag trott.

Jag ser inte det som ett problem att lägga ner tid på att formulera sig, tänka igenom beslut eller tänka efter före man gör något. Det kan vara ett oåterkalleligt beslut, ett steg i en riktning man sedan inte kan backa ifrån eller ett val som påverkar flera i ens omgivning också.

Det är inte många gånger jag avslutat en vänskap utan att diskutera saken först - isåfall har pojkvännerna rykt betydligt fortare om än inte på stående fot.
Jag anser att den mängd kärlek, tillit och engagemang man lägger ner i en vänskap på många sätt ger en mycket mer tillbaka än en kärleksrelation. Jag är därför sällan beredd att ge upp en vän lättvindigt.

Ett par gånger har jag blivit ordentligt osams med vänner, men för det mesta har det lugnat och löst sig efter en kortare eller längre tid. Det finns vänner som jag inte fått chansen att prata igenom funderingarna med i lugn och ro utan som helt sonika gjort valet åt mig.
Jag har sedan jag motvilligt skaffade Facebook inte avslutat en enda vänskap där.
Jag har däremot lagt märke till att jag blivit borttagen och för mig är det en tydlig signal.

Det finns hundra sätt att göra slut med en kärlek på. Några reko, några mindre snygga och några rent råjävluga. Om man ska göra slut med en vän tycker jag ändå att man ska överväga saken noga och verkligen fundera om beslutet kan vara rätt väg att gå. Det är ganska uppenbart att jag hade gått om någon behandlat mig mycket illa, ljugit för mig eller brutit mitt förtroende.
(Det är kanske lätt att säga fram till man befinner sig där.)

Jag känner att jag inte fått sagt allt jag vill, jag har inte fått svar på alla mina frågor och jag har inte rett ut alla trådar. Det känns som det kan ligga några besvärande missförstånd i luften och innan jag vill göra något definitivt behöver jag ställa mig frågan: tänkte jag verkligen rätt? Tolkade jag signalerna på ett rättvist sätt? Gick det som det gick på grund av ett flertal osannolika händelser eller bidrog jag till en annalkande schism?
Helt enkelt: kan det vara så att jag har haft fel?