Jag har haft fullt upp ett tag nu, men igår var delvis sista dagen på mitt späckade schema och framöver går det förhoppningsvis aningen lugnare till – och efter igår kväll känner jag att det verkligen kan behövas.
Det var flera månader sen som det aviserades att Terry Evans skulle gästa Staffanstorp och jag såg anslaget nere på Ica. Madde, jag och Lotta ville gärna gå så Madde ordnade biljetter till oss och några till.
När det blev känt att jag skulle gå och se Terry Evans hörde min faster av sig och vinkade om att hon ville ha en biljett om jag fick tag i någon extra – så när Kim inte längre ville gå fick jag hennes att ge till min faster. Härligt!
Jag hade inga direkta förväntningar mer än att jag skulle se “honom som jag sett på tv”. När jag mötte Terry Evans i egen hög person, däremot, upptäckte jag att jag haft helt fel för mig från början och blandat ihop honom med någon annan.
Det visade sig helt enkelt att jag hade noll koll överhuvudtaget – men en desto mer intressant upplevelse.
Terry Evans startade sittningen med att vänligt förmana oss att inte berätta någonting om oss själva, inte förklara eller utveckla det han sa utan helt enkelt bara svara ja eller nej om det han sa stämde in på någon av oss.
Klockan 19.00 började denna storseans i min gamla skolas aula. Det gick till ungefär som jag hade tänkt mig genom att Terry kände sig för, letade upp den han trodde sig veta att det gällde och prickade sedan in flera punkter som stämde väl överens av publikens reaktioner att döma och förmedlade sedan budskap från hädangångna släktingar och vänner.
Så långt var ju allt ganska intressant och jag följde hans ord och gester med stort intresse.
Efter att han förmedlat budskap till ett par personer började det brännas när han till punkt och pricka beskrev Lottas farmor och Lottas fasters föredetta. Lottas faster fick ta mikrofonen och man såg lättnaden, lyckan och chocken i hennes ansikte när det Terry sa så väl stämde in på hennes egen historia.
Lotta själv satt bredvid mig och hon såg rakt igenom lycklig ut där hon nickade och skrattade om vartannat när Terry påpekade detaljer som han inte rimligen borde ha känt till.
Efter en stund förmedlade Terry Evans bilden av en gammal tant, en dam med reumatism och hopkrupen gestalt. Jag kände igen farmor i hans beskrivning och kikade försiktigt åt Guns håll men hon gav ingen min av att känna sig träffad så Terry fortsatte med att han hörde damen kalla på “Lisbeth” eller “Elisabeth” – det heter min andra faster…
NU kände jag att det började hetta till lite och räckte försiktigt upp handen. Terry utvecklade sin förmedling med att fråga mig om jag kom ihåg Tommy – vilket Lisbeths man hette…
Det kändes ganska rätt och jag var chockad. Jag kunde inte riktigt ta emot allt Terry Evans sa eftersom jag faktiskt inte kunde minnas, men han gav en ganska korvspadsklar beskrivning av mig.
* Herr Evans sa att jag är en ödmjuk människa som oftast sätter andras välbefinnande för mitt eget och att jag är skapad för att vårda och ta hand om människor. (Lotta nickade tydligt vid sidan om mig.)
* Terry nämnde också att jag är intresserad av sinnet och psykologi. (Lotta nickade ivrigt. )
* Han sa även att när jag fått för mig en idé ska den inte utföras senast imorgon, utan helst igår. (Lotta nickade så hon nästan gled av stolen.)
* Han tittade på mig och sa att jag inte riktigt trodde på det här. Han sa att jag kommit dit med inställningen att det kunde vara intressant även om det var lite hokus pokus. (Lotta…ja, ni förstår poängen.)
Terry Evans pratade om att jag var farmors solsken och att vi hade en fin kontakt. Hon var glad.
Han frågade också om jag hade “fixat blixtlåset”, och på det svarade jag att jag hade köpt nya byxor istället. (Jag har haft problem med flera blixtlås på senaste tiden.. men de kan ju lika gärna syftat till att min käre sambo nästan aldrig knäpper gylfen när han en gång knäppt upp byxorna…)
Terry Evans avslutade förmedlingen med att påpeka att jobbet jag hade nu var “okej”, men farmor tyckte att jag skulle lägga ner det och börja plugga - till psykolog.
Nu ställer jag mig frågande till följande: hur kan Terry Evans känna till så mycket om mig? Hur kan han beskriva farmor så tydligt utan att veta någonting om mig i förväg? Hur kan han veta vad jag har för intressen och hur jag är som person?
Och finns det någonting som känns som ett kusligt sammanträffande när jag i detta nu står inför en nästan garanterad uppsägning och därför går och funderar på om jag ska börja jobba med något annat direkt eller om jag ska börja plugga igen?
När seansen och frågestunden var över gick jag med mina två rosor i handen och gav sedan den ena till min faster, då jag tyckte att hon borde känna sig lika delaktig i denna stund som jag var. När vi gick och jag frågade henne vad hon trodde sa hon att det absolut inte var möjligt att det var farmor som hälsat på oss eftersom Terry gav tre rätt av tre möjliga bara på personerna och namnen.
Jag går fortfarande och funderar på om jag ska tro på detta eller inte, men faktum är att jag träffade Aventus idag (omställningsföretaget som vi ska använda oss av på jobbet) och passade då på att fiska efter lite upplysningar om studier relaterade till psykologi.
Jag vågade faktiskt inte nämna anledningen till att jag plötsligt fastnat för psykologiprogram när jag sen innan aviserat att jag var intresserad av kurser i företagsekonomi eller yrkesförberedande program som till exempel elektriker, snickare eller något annat fysiskt rörligt arbete.
Vilken grej.. Det känns… Overkligt.
Jag vill passa på att tacka familjen Roslund, till vardags oftast sedda i vår lokala ICA-butik, som gjort denna seans och upplevelse möjlig i lilla Staffanstorp.
Och självklart ett stort tack till Terry Evans själv, till min förvåning numera bofast i Sverige och ganska duktig på svenska språket..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar