Svagsinthet.

Det retar mig till döds – faktiskt – fastän många inte kan hjälpa sitt tillstånd.

Jag menar självfallet inte svagsinthet i bemärkelsen medfödd defekt utan… ja, påverkad, utan egen identitet, manipulerad till oigenkännlighet, vikt för andras viljor så många gånger.

Hur kan en människa bli påverkad så starkt att hon förlorar sin egen identitet? Jag förstår det inte?

Du kanske tänker att många blir så när de blir kära – gör allt för sin kärlek, släpper sina kamrater helt den första tiden, viker sig fullständigt.
Tragiskt med dem som faktiskt gör så här, som inte blir han och hon (eller hon och hon eller han och han, ni fattar) utan DE.

Jag vill gärna göra allt med min sambo, jag älskar honom till döden och tycker om hans sällskap och hela det där… men det går liksom inte att alltid vara tillsammans.
Dels eftersom jag jobbar natt – vi har bara hälften av alla kvällar ihop och vissa helgdagar. Det är inte så konstigt att jag föredrar att umgås med honom den tid jag har.

Hela tiden har jag haft fördelen att umgås med vänner och bekanta under dagtid, när jag vaknat och registrerat omvärlden har det oftast varit någon ledig, för en lunch eller fika eller minishoppingtur. Helt underbart.
J vill förstås träffa mina kamrater också, men nu jobbar han då och då får han stå ut. Kompromisser på båda håll.

Men för att återgå till saken – jag har inte mist min identitet eller mina intressen för att vara J till lags.
Det är svårt att dela sig… men det borde vara ännu svårare att ge upp sig själv.

Det tråkiga är att det inte bara är kärlekar som gör det – det gör vänner också. Varför? Vänskapen som fanns var ju för att man tycker om varandra.. Hur kan man tycka om någon när man manipulerar sin “vän” till… ja, till vadå? En kopia av sig själv? En harmlös nickedocka att ha vid sin sida? En hjälpreda som alltid ställer upp, utan att inse vilka uppoffringar hon gör?

En vän som alltid finns där, som man alltid har och därmed inte behöver tänka efter innan man tar ett avgörande beslut, för man har inte längre bara två armar och två ben utan dessutom en robot som kan hjälpa till när man själv inte orkar.

Jag vill inte ha såna vänner. Jag vill ha såna som älskar mig för den jag är, som jag kan hjälpa i nöd OCH lust, inte bara lust och ingen egentlig nöd överhuvudtaget.

Nej, nu måste jag duscha.