Prioritet 1.

Man kan lugnt säga att jag inte prioriterat att uppdatera bloggen på ett tag.

Den senaste tiden har jag försökt organisera och strukturera för att få någon som helst ordning i mitt huvud.

Matsedel började jag med för några veckor sedan för att slippa stå i affären och fundera på vad jag ska handla hem till middag. Det har resulterat i att jag haft rester i kylen från typ fem middagar på samma gång, eftersom jag inte lärt mig att vi bara är 2,25 i hushållet.
Jag har väl tappat lite diciplin när det gäller att hålla mig till matsedeln nu så jag får kanske a) lära mig att laga mindre mat och/eller b) införa rester på menyn.

Sambon fick för sig att behålla ett nyskjutet vildsvin själv utan att först inventera frysen vilket innebar att vi fick tömma både boxen och innefrysen och möblera om samt slänga äldre grejer av bland annat vilt - låt säga att den slängda kassen INTE skulle varit billig om man köpt den på ICA...
Meeeen vi har åtminstone numera väldigt välorganiserat i frysboxen.

Jag satte lite ny fart i ungdomsrådet på den fackliga sidan när jag och Marcus (den andre stackaren som får slita eftersom vi hittills bara kunnat engagera oss två) efter två mail nu bestämde oss för att ringa runt och hugga folk på skolorna och försöka boka in informationstimmar. Det gick ett stort steg framåt så nu har jag lite skolbesök att se fram emot.

Jag har fått kontakt med en tjej som vill byta kläder med mig, och eftersom vi i princip bytt storlekar rakt över så passar det ju utmärkt. Jag har sorterat garderoben en del och rensat ut en IKEA-kasse full med byxor och tröjor och förhoppningsvis ska vi kunna hitta något som passar oss båda under vår klädbytarsession.
Till saken hör att hon äger en butik som säljer scrapbooking- och smycketillverkningsgrejer och jag får nog verkligen lämna plånboken hemma om jag kör och besöker butiken. Hon bjöd in mig till att komma och pyssla med henne i butiken och jag kunde dessutom ta med mig egna grejer - HALLELUJA vad kul det skulle kunna bli. Faktum är ju att jag inte gjort en enda scrapbookingsida sedan Kasper föddes...

På den tråkiga sidan har det också hänt en och annan grej.
Kasper har ätit dåligt ganska länge nu och ett tag var han ganska slö och alldeles för gosig för att vara riktigt kry. Han har dock bättrat på sig en del men det är fasen inte lätt att få i honom något käk överhuvudtaget. (Dock vet jag att han inte har några problem att käka kexchoklad..)

Den andra tråkiga grejen som hänt är att jag blev uppsagd från jobbet i måndags. Det kommer att kännas ordentligt när jag tvingas bort från mina arbetskamrater och ut i verkligheten, men som tur är dröjer det ännu elva månader innan jag lämnar.
Förelen är att jag har alla möjligheter att utvecklas och hitta ett nytt jobb, eller plugga och samtidigt få mer tid tillsammans med familjen. Det går ju inte att förneka att familjelivet slits itu av att behöva köra till jobbet när sambon kommer hem.
Det sved i ögonen när jag klädde på mig ikväll och Kasper följde efter med sin gosekanin och började försöka ta på sig skorna...

Nu står jag i valet och kvalet om hur jag ska göra när min tid på jobbet är ute. Ska jag satsa på att plugga eller ska jag söka ett nytt jobb direkt? Det går inte att förneka att jag gärna vill tjäna egna pengar konstant, och till min smala lycka hör att jag har tre månaders arbetsfri uppsägningstid efter årsskiftet.
Det innebär att nyårsfesten som jag redan nu planerat in för 2012/1013 verkligen kommer att bli startskottet för något alldeles nytt - och om jag får bestämma, helt underbart.

Drömmer om Trissvinsten..

Så mycket det hade löst... Och jag hade kunnat gifta mig med Jim på lika villkor. Härligt..

I bilen på väg till jobbet skenade drömmarna verkligen iväg idag. Vad skulle jag göra med högvinsten?!

Det måste bero på att jag sovit som en kratta idag. Kasper har varit dålig i nästan en vecka och har varken ätit eller druckit med någon reda.
Idag ringde jag vårdcentralen prick klockan åtta och visst fick jag kopplingston - men ingen svarade. Alltså, gör om proceduren - telefonkö. Hell no! Ville bli uppringd och sova under tiden jag väntade istället..,

Ungefär tio minuter efter att jag fått en tid för läkarbesök vaknade Kasper och de följande tre minuterna gav mig tillräcklig försmak om dagen. Då pratade han nämligen mer än han gjort på hela helgen!

Jim avlöste mig strax efter lunch och jag fick någon extra timme även på eftermiddagen sen men det var LÅNGT ifrån tillräckligt för mig...

Därav dagdrömmarna, tror jag.
(Men föräldrahemmet och en ny bil hade varit rätt okej alltså...)

Jag har lagt upp en plan inför nyårsfirandet i slutet av 2012. Planen är nerskriven och halvt utarbetad och dessutom är mina föräldrar engagerade i själva idéerna. Jag längtar till jag kan komma loss och få hjälpa till med mina planer i huset!

Det är ju bara att inse - om evenemanget kommet att gästas av alla de som bjuds in KOMMER det att krävas sovplatser även om vi inte bygger om till ett renodlat hotell....

Ibland är livet bra härligt.

Trots mensvärk från helvetet, osäker arbetssituation, avsaknaden av normala arbetstider och därmed tid för familjen - så känns det ibland jävligt okej ändå.

Det var bara det!

Strukturer och önskemål.

Drygt en vecka har förflutit av det nya året. Jag tycker att veckan varit långsam, men berikande.

Jag började med en syndig kväll med Jossan då vi like old times köpte varsin påse godis på Filmkedjan och dessutom hyrde vi Bridesmaids.
När vi satt och svullade och jag började lägga upp en plan bad jag Jossan om tips och råd på mat som är bra ur ett LCHF-perspektiv.
Mitt önskemål är såklart att två kilo eller tre ska trilla av min otränade kropp och att jag ska kunna skärpa till mig med kosten även ur en diabetikers vinkel.
Jossan har framgångsrikt hållit sig till en bra diet och därför bad jag om hennes hjälp.

Jag har känt mig mycket vilsen och ostrukturerad den senaste tiden och i samband med min tanke att försöka sluta trycka huvudet fullt med dödligt farlig kost (för mig, förutsatt att jag slutar ta insulin) gjorde jag upp ett startschema över hushållsarbetet och dessutom en matsedel.
Jag har som sagt levt efter detta en vecka nu och känner mig otroligt tillfreds med min taktik.

Jag har gjort ett par nya maträtter under veckan och anser att jag har fått till käket väldigt bra. Det jag fortfarande inte lärt mig är att vi bara är 2,25 personer i hushållet och att jag därför inte behöver laga mat för sex.
Trots detta har jag hållit mig till matsedeln vilket gett mig underbara matlådor till jobbet.

En bonus som jag inte planerade in var att jag fått för mig att utnyttja gymmet på jobbet. Redan min första arbetsdag valde jag att nyttja friskvårdstimmen och sedan har jag fortsatt eftersom möjligheten har funnits även de andra dagarna jag jobbat.

Idag är min första fridag och jag började den tidigt eftersom Kasper tyckte att vi skulle gå upp. Jim har varit och jagat halva dagen så jag passade på att bädda, tvätta och plocka undan, och när jag fick besök av Björn drack vi kaffe och fick i oss "frukost" (vid lunch ungefär) innan vi gick på en rejäl promenad i det milda vädret.

VARFÖR GÖR JAG INTE ALLTID SÅHÄR? Det är ju superhärligt för både kropp och själ?!

Jag har fått besök av Maddi och hennes barnaskara och vi njöt av att se hur fint ungarna lekte tillsammans på Kaspers rum innan Maddi tog kassen med tidningspapper med sig hem. Mitt hjärta smälte litegrann när alla ungarna protesterade när det var dags att gå och jag längtade efter att träffa familjen igen så snart jag stängt dörren om dem.
Phini och Laaiti gav mig varsin en stor kram och det kändes underbart att ha dem på besök.

Lotta och Daniel har besökt oss både en och två gånger och igår följde Liam med till min stora förtjusning.
Igår blev även premiären på Lottas övningskörning under mitt (och Daniels) handledarskap.
Vi gav henne åtta månader till kortet skulle vara hennes. Känn pressen, liksom!

Nu är det dags för mig att ta tag i resten av denna dag.
Jag tänkte göra en enkel middag att njuta av framför tvn och eftersom Jim har jouren verkar det vara en bra ide.
Sista maskinen tvätt är igång och jag har sorterat lite i klädkammaren, men mitt önskemål är att hela garderoben ska rensas och sorteras från både mitt och Jims håll.

I fredags passade jag på att köra en massa skräp till Sysav och jag ångrade att jag inte nyttjade det krispigt ljuvliga vädret till en promenad - men man kan inte få allt!
Jag ska försöka engagera mig i att rensa ut både kläder och prylar att förpassa till evigheten, en liten stund i taget, en kvadratmeter åt gången.

Vi får se hur det går, men början det detta nya år känns lovande!

Att sammanfatta ett helt år.

Hur gör man?
Vad ska man ta med, vad ska man utelämna?
Vad är viktigt, vad är värt att minnas? Hur vet man?

Jag har nog ett i särklass dåligt minne. Om jag jämför med min sambo som minns diskussioner, ordval, tidpunkter, händelser (som är viktiga för honom, förstås) med skrämmande exakthet så är jag ungefär tvärtom.
Har jag tur minns jag vad jag ska göra.

Vad jag åt igår, förra veckan – minns inte utan stor ansträngning.
Vem jag träffat, och när – minns med svårighet efter två veckor.
Vad jag skulle göra när jag gick in i ett rum – inte en susning, men jag minns det kanske om jag går tillbaka samma väg jag kom och början om från början.
Hur mitt förra nyår var, och det förrförra – inte utan hjälp av bilder.

Jag vet att man kan öva upp sitt minne och det är en sak jag verkligen vill anstränga mig för att göra under nästa år.

Så vad har hänt under året som gått?

Min son har hunnit fylla hela 17 månader. Han går, springer, pratar (inte så jag förstår, dock) demolerar, pekar och visar. Han har utvecklat en mycket stark vilja och han har humör. Jag undrar var det kommer ifrån.

Jag och Jim har med stor hjälp av Alexander målat om Kaspers rum och det är huvudsakligen iordningställt… men Kasper sover fortfarande i sin spjälsäng jämte mig.

I mars började jag jobba efter min mammaledighet. Jag var borta i elva månader och även efter att jag kommit tillbaka har jag haft ytterst oregelbundna pass då jag fått ta ledigt under Jims jour och utbildningar. Jag riktigt längtar till att jobba fulla pass även om det kan vara riktigt påfrestande.

Jag har engagerat mig mycket mer i skyttet än jag gjort på flera år och därigenom också funnit nya vänner. Tävlingarna gör mycket för sammanhållningen! Vår ordförande gick bort och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Jag har försökt engagera mig och känt stor ångest över att mitt fackliga uppdrag fått stryka på foten. Jag gör vad jag ska i klubben och jobbar för att informationen ska nå ut – men i avdelningen har jag verkligen inte bidragit med mycket och det stressar mig. Att inte nå ut till ungdomarna när det är som viktigast är en ren katastrof. Jag önskar jag hade fler i ryggen som kunde hjälpa mig.

Jag har fyllt 27 år. Det är en icke-ålder. Jag tittar hellre på Kasper och hans framsteg än ser till mig själv och min utveckling.

Företaget jag jobbar på ska säga upp nära halva bemanningen. Jag ligger väldigt långt ner på listan och får förvisso först under nästa månad reda på om jag får gå men har det senaste kvartalet börjat tänka på vad jag ska göra framöver. Blir det plugget igen, eller ska jag söka mig ett nytt jobb och nya erfarenheter?

Jag har mist några vänner och bekantat mig med nya. Jag har fått bättre kontakt med några och vissa har jag tvärtom fått sämre kontakt med, i takt med att förtroenden bryts eller utnyttjas.

Jag har flugit luftballong. Det var en härlig upplevelse med massiva förberedelser och många fotografier. Ett av mina livsmål är uppfyllt och jag ser redan fram emot nästa.

Gotland förärades ett besök i år. Det var både bra och dåligt eftersom vädret var allt annat än stabilt, men sällskapet och vännerna på ön gjorde som vanligt allting värt det.

Det har möblerats om och rensats ut en del i hemmet – men ett nyårslöfte ska nog bli att jag ska rensa ut mer. Jag har för mycket skräp, och det tar för mycket plats.
Jag vill bli bättre på att organisera.

Men just idag – idag av alla dagar – ska jag strunta i nästa år och koncentrera mig på… MELLANDAGSREAN.
Jim tog sitt pick och pack och smet för hans mentala kapacitet pallar inte med en galen Emma som känner på ALLA tyger i affären eller går in överallt fastän jag inte behöver något i just den butiken. Så det blir jag och Kasper, och måhända någon söt väninna som vill möta upp mig.

Försummat bloggen, much?

Jag vet att jag varit tyst länge.
Jag har rentav struntat i bloggen ett tag, och att få slicka såren efter Majjas avlivning har varit välbehövligt.

Jag har inte gjort mycket mer än det gamla vanliga under tiden som gått, ändå.
Det har varit sista-minutenshopping med Fredrik, Oliver och Jessica en kväll och Lotta en förmiddag, önskelisteskapande med Ammi i Cerverabutiken - paketinslagning när det funnits tid och så pepparkaksbak och julblomsleverans till pappas kära faster Berit.
Vi fick besök av Kaspers fina kusiner dan före dan före dopparedan och vi åt saffranskaka med grädde. Dagen efter dopparedan var vi hos Jims mamma för att just "doppa" - det är inte någonting jag anser vara tjänligt som föda så jag år vanliga mackor med lite skinka på istället medan Jim och Kerstin doppade brödet i spadet.

Nu är julen över och jag är tillbaka på ett kort pass på jobbet. Bara tre dagar blir det innan året hinner ta slut och mitt ödesår 2012 tar sin början. I januari får jag besked på huruvida jag får kicken eller ej men hursomhelst har jag jobb hela nästa år.

Jag fick två finfina muggar av Ammi och hennes familj på julafton och jag har invigt dem med kärlek. Visst är de fina?
Ammi hittade de två sista på Cervera.

Julbordet hemma hos mamma och pappa bestod av allsköns smaskigheter och även om vi var över 20 personer blev det över så att kusin Jenny kunde ta en rejäl doggybag med sig hem.
(OBS... Den varma maten stod i köket så den är ju inte med på bild och efterrätterna dukades ju inte fram förrän senare...)

Enzo som var den enda hunden i år är nog världens största och samtidigt snällaste rottweiler.
Kasper och Enzo hade väldigt mysigt tillsammans!

Busiga barnen Ebba, Rasmus och Zacharias fångades på bild. Mycket praktiskt med mobilen som vänder kameran.

Kasper fick 70% leksaker som låter. Jag köpte en verktygsbänk som kanske kan stimulera hans "söndra och härska"-driv till något konstruktivt.
Han fick också andra fina presenter av bland annat gudfar Robin och morbror Christer samt från Veronica och Leo..
(Jag försöker komma på om jag varit elak mot Veronica någon gång...)

På det hela taget har det varit en härlig jul. Jag har fått träffa släkt och vänner och ätit god mat. Jag fick "Jag är Zlatan Ibrahimovic" av Jim i julklapp och jag har börjat på den. Den är berättad i ett rappt tempo så man kan inte slöa till när man läser den!

Det är två antiklimax med denna julen. Det första är att Zandrah, Roger och ungarna åker hem till Stockholm igen.

Det andra är att 60% av mitt brödraskap var med om en bilolycka.
Jag och Jim åkte hem till mina föräldrar för att softa en stund och grabbarna Grus skulle ut och partaja lite.
På morgonen när de åkte hem med lillebror blev de rammade av en polisbil på utryckning.
Tack och lov fick bara bilen sig en smocka och killarna lite huvudvärk - poliserna hade varit suveräna och jag tackar högre makter för blandningen mellan körskills och tur.

Man måste veta att ta vara på varje dag för händelser som den här väcker en sannerligen ur slentrianen.

För alltid i våra hjärtan..

En sommardag år 1998 skulle jag hämta min cykel som jag lånat ut till en bekant till Robin. Mamma körde mig dit och jag var lite nervös för Cissi var ju flera år äldre än mig.
När jag hittat rätt port och rätt dörr ringde jag på några gånger, men ingen öppnade dörren. Då blev jag lite irriterad och tänkte att jag skulle kika in genom brevinkastet och kanske ropa på Cissi, om hon inte hörde mig ringa på.

När jag öppnade brevinkastet såg jag en ivrig nos som mötte min blick och dess ägare försökte pressa sig ut genom brevinkastet för att hälsa mig välkommen.
Cissi öppnade dörren när jag ringde på nästa gång och när jag kom in genom dörren såg jag världens sötaste svarta hund.

(Eftersom alla djur per automatik vill följa med mig hem så var jag förlorad redan från början!)

Cissi och jag pratade lite om den vita schäfervalpen och sedan minns jag att den svarta tiken smet iväg nerför trappen och ut till min mamma som väntade vid bilen – och mamma var liksom jag inte svårsåld på denna halvårsgamla valp.

Det tog sedan inte lång tid efter vårt första möte innan Cissi berättade för mig att tikvalpen sökte ny ägare eftersom det inte riktigt fungerade mellan henne och den vita schäfern. Jag var inte sen att berätta för mamma som tyckte att vi skulle fråga pappa men mina rådjursögon bet först inte på pappa överhuvudtaget.
Vi skulle absolut INTE under några som helst omständigheter ha någon hund.
Men till en av mina större talanger hör att jag kan tjata hål i huvudet på folk om jag bara vill och efter någon dag veknade pappa och tyckte att vi kunde ta hem valpen på prov.

Cissi hade döpt tiken efter låten “Maya Piraya” och hon fick behålla sitt namn – Majja.

Under tiden som vi hade Majja på prov testade hon sannerligen vårt tålamod genom att hetsäta all mat hon fick för att sedan bajsa ner varenda matta vi hade, gärna vackert likt en bård runt hela så att man verkligen inte skulle missa var hon varit. Hon tuggade sönder allting hon kom åt vilket resulterade i att vi snabbt började använda munkorg på henne när vi var tvungna att lämna henne ensam. Hon var väldigt nervös och rädd i början men samtidigt ändå så glad och tillgiven.
Sista gången hon tuggade på någonting var i slutet på vår “testperiod” – det var en ödesdiger dag som jag glömt sätta på henne munkorgen innan jag gick och när jag kom tillbaka så var det munkorgen som fick kasseras.

Jag fick i vilket fall som helst förtvivlat inse att de två veckorna vi haft henne på prov gått käpprätt åt skogen. Hon var inte rumsren, hon tuggade på saker och hon var rädd. Pappa skulle aldrig gå med på att behålla henne!
När vi pratade om saken smög sig däremot sanningen på – hela familjen hade redan tagit henne till sina hjärtan och där skulle hon stanna. Det var väl klart att Majja skulle stanna hos oss!

 

 

 

 

 

 

Majja föddes i mars 1998. Vi vet egentligen inte vilket datum, men jag bestämde på egen hand att det var den 9 mars. Majja skulle väl också ha en födelsedag, som alla andra?

De första åren var Majja pigg och jättelätt att arbeta med.

Hon kom mycket bra överens med andra, både djur och människor.

Jag och min fina hund gick kurs och jag åkte mycket rullor med Majja som dragdjur – hon blev galen när hon hörde det första klicket på spännena! Hollie, som syns på bilden ovan, var vår grannes hund och jag hade superroligt när jag åkte inlines med ett koppel i varje hand. Några gånger utmanade jag ödet och tog även med mig Bamse – brorsans hund.

Här är Bamse och Majja på stranden i Lomma.

 

 

 

 

Majja fick följa med mig i stort sett överallt. Jag hade ett tag på gymnasiet en kille som bodde på Kronprinsen i Malmö och ibland när jag sov över där fick Majja följa med.
När jag en gång varit där i två nätter ringde pappa och undrade när jag skulle komma hem “med Majja”. Det var inte så att han saknade mig så värst, men det började bli väldigt tomt utan hunden..

När jag var med Ammi på en gård utanför Esarp fick Majja också följa med – det var mycket lägligt med bil och körkort redan då!
Ammi hade med sig sin hund Tequila. De två busade friskt och kom väl överens.

Tequila och Majja busade såklart även på hemmaplan.

 

 

 

 

Efter en ordentlig rastning i sanden på gården i Esarp får man väl flåsa en stund… Hennes kondis var inte att leka med efter alla turerna på inlines.

Hon lärde sig även öppna dörren och en gång blev hon uppvaktad av grannhunden men det slutade med att han låg och flåsade i skogsbrynet när hon jagade kaniner några kilometer hemifrån.

 

Fanny och jag försökte lära Majja att rulla runt, men det lyckades aldrig.

 

 

 

 

Vi lärde henne däremot en del tålamod när vi la popcorn på hennes nos och lät henne vänta på ett “varsågod”.

 

 

 

En dag när jag var i studion på fritidsgården i byn ringde mamma mig och var i upplösningstillstånd. Då hade Majja smitit ut, brutit sig in i grannens kaninbur och bitit kaninerna. Det var inte särskilt coolt gjort, och jag var rasande när jag körde och letade efter henne när hon fortsatt sin långrunda på fälten.
Jag fann hunden ungefär där jag förväntade mig eftersom hon brukade följa ett visst mönster och det tog ett tag innan hon vågade sig nära, men jag försökte dölja mitt raseri så gott det gick och lyckades locka in henne i bilen.
Jag fick släpa henne med mig när hon märkte att vi närmade oss grannens tomt och hon har nog aldrig skämts så svårt som hon gjorde då.
Jag visste att det var mycket jakt i min hund eftersom hon så ofta jagat kaniner på fälten och dessutom även fått tag i en och annan fasan. Jakten utvecklades dock aldrig eftersom hon dels var skotträdd, dels inte visste vad hon skulle göra med djuren när hon hade fångat in dem.
När vi kom hem och in i huset efter hennes räd hos grannen platsade jag henne med hård röst och där stannade hon i flera timmar till jag sa "varsågod” till henne. Vidare kan tilläggas att hon aldrig lytt så bra igen som då..

Min pärla.

 

 

 

 

 

Jag minns inte vilket år det var när jag fick ytterligare ett telefonsamtal av mamma. När jag kom hem fick jag reda på att Majja blivit påkörd på väg 11 när hon hade jagat en kanin “på fel håll”. Hon blev både blind och döv när hon jagade och reagerade inte på trafiken eller bilarna som tutade.
Att bli påkörd på en väg med en hastighetsbegränsning på 90 kilometer i timmen... Ångesten var total när vi tvingades inse att vi skulle förlora vår älskade hund alltför tidigt.
Allt talade för att hon inte skulle klara sig, och vi var inställda på utgången.

Döm vår förvåning när Majja klarade sig, mot alla odds och med alla sinnen och lemmar i behåll!
Hon blev förvisso “gammal” nästan över en natt och grå runt nosen, men för övrigt var hon fortfarande pigg och alldeles underbar.

Majja älskade vatten. Hon blev galen när hon såg havet och kunde lura runt i vattnet i timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att kasta ut ett föremål i vattnet till Majja var en höjdare.

Även på land kunde hon springa efter saker i timtal och vi blev trötta långt tidigare än hon.

 

 

 

 

 

 

 

Vi har alltid haft katt, och när jag hämtade hem denna katten (som jag trodde var en pojke) kom Majja och Anton snabbt överens.

 

 

Anton, som senare skulle visa sig vara en flicka och dessutom producera källingar, var en fin kisemis men hon blev lite knepig efter ett tag. Kvar i huset finns hennes son Findus och Majja och han har alltid kommit bra överens.

Majja fick följa med mig när Jim lurade ut mig på drevjakt. Vid de två tillfällen vi var ute tillsammans hittade vi vildsvin båda gångerna.

 

Majja var van att jaga men hon var ingen jakthund. Som jag nämnde tidigare var hon skotträdd, men inte heller särskilt tuff när det kom till att driva större djur än kaniner.
När Majja inte kände igen sig höll hon sig alltid nära och jag kunde oftast ha henne lös.
När vi så gick i drevkedjan blev vi en gång placerade i ett slags gammalt hägn där vi kunde gå och lulla lite hon och jag.
Jag var inte särskilt modig när jag såg hur Majja stannade upp och när hon osäkert tittade tillbaka på mig med en frågade min: “ska jag?” fick jag nervöst mana på henne för att gå vidare och när hon då tog ett skutt framåt reste sig fyra eller fem årsgrisar bara en och en halv meter framför oss. Jag måste ha låtit som en liten förskrämd flicka när jag pep efter Micke i jaktradion och bedyrade att jag sett vildsvin.

De senaste åren blev Majja tröttade och lugnare allt eftersom. Hon var väldigt aktiv som unghund och jag jobbade på att få en bra relation mellan henne och mig, men när jag flyttade hemifrån fick Majja stanna hos mina föräldrar där hon alltid trivts och kunnat springa. Om Majja hade fått följa med mig till Åkerhus dit jag flyttade tror jag dessutom att pappa hade flyttat efter, och då förlorar man lite poängen med att flytta hemifrån.
Pappa hade oftast Majja med sig i bilen när han körde och handlade. Hon var så nöjd med att bara få åka med och såg alltid ut som om världen rasade när man lämnade henne hemma.

Majja blev alltid glad när jag kom hem till henne och det har alltid stuckit i hjärtat när jag lämnat henne, även om jag visste att hon hade det bättre och friare hos mina föräldrar än hon skulle haft det hos mig i lägenheten eller som nu, tillsammans med barn och en väldigt dominant Flisan.

Även om Majja fick stanna i “huset på landet” har jag alltid sett henne som min hund, min egen älskade hund och det är inte så få gånger jag tagit med henne hem när Jim varit på jobbresa.

Det känns så tomt och det värker i hjärtat. Jag vet inte hur jag kommer reagera när jag kör ut till mina föräldrar nästa gång och Majja inte hälsar mig välkommen med sin mjuka blick och viftande svans.

It doesn't matter how much you knew this day was one day going to come. It doesn't matter how much you tell yourself that a faithful friend is now beyond pain. It doesn't matter that you know that even though you yourself had to carry her the last bit before her final rest.

This house feels empty. She will neither bark nor let you know no more. The car feels empty. She will not run out to greet ...you, nor happily get into the car just to be along when you drive. This heart feels empty. This heart feels so very empty.

Rest in peace, dear family member. Rest in peace, dear canine. If there is a better place after we join the final sleep, I hope to hear that greeting lifting the soul whenever there is a chance to meet in the halls of everafter.
- Robert Almgren

Jag visste att denna dagen skulle komma men det gör så vansinngt ont i mig, när jag nu tvingats säga farväl till min högt älskade vän. Hon har funnit hos mig så länge, i mer än halva mitt liv, och nu kommer jag aldrig mer få höra hennes skall eller hennes tassar mot parkettgolvet. I mitt hjärta kommer hon alltid att leva kvar som den busiga, härliga hund hon var.

And so, today at 09:24, our loyal companion for over 12 years has shed her mortal coil and joined the choir invisible. A part of me died today alongside you. You were there for me every day for the last 12 years. I wish I could do more for you. RIP Maja, we're already missing you Doggie.
- Rikard Almgren

Det är så många av mina vänner som träffat Majja och jag vet nog inte en enda som inte tagit henne till sitt hjärta. Hon har alltid varit så varm och snäll mot både barn och andra djur även om det ibland uppstått schismer med alltför dominanta kamrater. Hon tog ingen skit, min vackra flicka, även om hon var ödmjuk och (någorlunda) lydig.

R.I.P Maja. Won't forget all those days as a kid, chasing you together with Rik out in the fields, playing football in the garden, or when Rikard used to "ride" behind you with his rollerblades. And during these last years, when I hadn't seen you in a long long time, you still remembered; happy as always.
- Lennart Åkerlund

Jag har tagit mig friheten att låna ord från mina bröder som var med hos veterinären idag tillsammans med mig och mamma, och jag har även lånat texten som brorsans vän Lennart skrivit.

Nedan kommer så en text som jag fick skickad till mig av min väninna som även hon för inte längesedan miste sin hund.
Det gör så ont och tårarna rinner lätt – men mitt i allting finner jag lite tröst.

What do you do when a good friend dies?
Do you lash out in anger and curse at the sky.
Or grasp hard denial, the means of the weak,
In an effort to kindle the comfort you seek.

What do you do when a good friend dies?
Once life's breath, so precious, gives the chest final rise.
In haste you take blame, no other at fault,
You kneel upturned earth and deem all happiness to halt.

What do you do when a good friend dies?
When with him the times, both good and bad, lie.
Do you cast aside the past, for memories hurt much too much,
Or struggle and fight for that last lingering touch.

What do you do when a good friend dies?
When all of the tears have all but been cried.
No matter how much, no matter how hard you try,
The only thing to do is say farewell.
Goodbye.
- Marc-David Cohn

För alltid i våra hjärtan..
Jag älskar dig.