Om jag vet att min vän är ordentligt på väg utför.. och h'*n inte direkt är på väg att erkänna sina tilltag för mig för h*n är rädd för min reaktion.. vad ska jag då göra?
Om jag har ställt upp så till den milda grad att jag gått genom eld (bildligt!) för att h*n ska må bra, bli bättre, känna sig trygg och det sedan raseras av olika orsaker.. vad ska jag då göra?
Om jag vet hur mycket som står på spel för min väns fortsatta framtid; för tryggheten, vänskapen och friheten.. vad ska jag då göra?
Jag är en riktig vän, skulle jag vilja drista mig att säga. De jag väljer att släppa innanför mitt skal är jag beredd att piskas för. Jag är beredd att ta mycket stryk för deras skull och jag skulle hoppa framför en kula för dem.. och det menar jag.
Några av mina vänner besitter en demon (återigen, bildligt!) som förpestar deras själ och de uttrycker en stor osäkerhet med en sådan tydlighet att det blir smärtsamt.
Vissa reagerar med en careless attityd, andra med en världsvan. Vissa låtsas inte bry sig, andra gör tvärtom. Det finns alla sorter, men det förblir lika tydligt: själen är trasig och behöver vård.
Jag är långt ifrån en helsäker person, men jag tror för det mesta på mig själv. Jag vet var min gräns går för en utmaning, jag vet vad jag ska låta bli, jag vet hur långt jag kan pressa mig själv för att uppnå ett mål.
Jag vet också när jag ska vika undan, och jag vet när jag kan visa min sårbarhet.
En stor fara i att vara osäker uppfattar jag i rädslan att inte kunna visa att man är otrygg. När man inte kan visa ens sina närmaste hur hårt ett slag tagit eller hur ont ett uppbrott gjort.
När man helt enkelt spelar över och låtsas som att det är att skaka av sig och att det inte är så farligt.
Jag vet att några av mina vänner glidit isär för petitesser – detta kan vara för att den vänskapen inte var menad.
Jag har släppt några av mina vänner för att tiden, viljan och avståndet inte har räckt för oss. Andra vänner vill jag inte släppa, somliga KAN jag inte släppa taget om ens om jag försöker. Jag känner för mycket ansvar, för stor skuld och för mycket kärlek för att det ska vara möjligt.
När någon gör ett “intrång” i mitt liv och “tar mina vänner ifrån mig” blir jag inte bara ledsen utan både revirhävdande och irriterad – men som ofta annars väljer jag att inte ta strid om en person som borde kunna tänka och se själv vad som händer utan står tillbaka och håller avståndet en tid.
När jag ser hur mycket skada en “ny vänskap” kan åsamka en av mina vänner blir jag galen av sorg och varje steg i relationen känns som en förnedring och smärta större än någonting jag någonsin vill kännas vid. Jag önskar så högt att insikten ska komma innan det är försent, innan någon mer klarsynt tvingas ta ett beslut som om min vän vore svagsint, som om h*n inte är förmögen att upptäcka avgrunden själv.
Om jag ser att just det jag fasat för och förbannat hänt inte bara en utan två gånger och min vän är svårt sargad både till psyke och själ.. vad ska jag då göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar