Hur jag än vrider och vänder på mitt resonemang så anser jag att jag gjort det rätta. Konflikträdd eller ej så har jag framfört min ståndpunkt, min oro, min kärlek och rädsla i ett och samma slag.
Har det gått fram tydligt vad jag känner? Har jag trots hårda och oredigerade ord fått fram min rädsla för total katastrof och ändlös sorg? Har min omtanke och gränslösa kärlek synts igenom dimman av frustration?
Gud, vad jag hoppas att jag inte rakt igenom allting har förstört någonting så underbart utan att åtminstone fått ut en livlina och ett perspektiv.
Trots allting så känner jag hopp i mitt hjärta och i min själ. Trots allt känner jag ännu ingen sorg eller vrede. Antingen så är det min sjuka kärlek för våren eller min vägran att bara se problem.. jag har inte bestämt mig för vilket, men hur som helst så känner jag mig trygg och stark – trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar