Jag gjorde slut med min bästis.

Hon var verkligen min bästa väninna, med alla de stunder och skratt vi haft.

Sen hände något.

Om det var för att jag är för oglamorös och tråkig eller helt enkelt inte av hennes kaliber, det vet jag inte men hon sökte sig bort, till andra spännande människor.
Först var det en gammal bekant, sen var det en annan väninna och sen var det någon för mig okänd, men jag har hela tiden stått åt sidan utan att påpeka det uppenbara och nu har jag tittat på tillräckligt länge.

När min rädsla för hennes välbefinnande och vår fortsatta vänskap växte sig för stark och när jag kände hur hårt hennes medvetna svek tog, då bad jag henne välja.
Det är alltid med en risk, såklart, men jag står hellre ensam och trygg än har någon i min absoluta närhet som jag inte litar på.
Det som hände sedan var att hon valde. Och det var inte mig.

Det är tråkigt att vara tvungen att begrava en vänskap som skänkt mig så mycken glädje, men det fanns ett fåtal specifika krav (och finns fortfarande) för en vänskap med mig.
Jag kommer sörja henne för den vänskap jag värdesatte så högt, den kärlek jag fortfarande känner och alla de minnen jag har.

Kan man inte leva upp till ett så enkelt och smärtfritt löfte som det hon gav mig för så länge sedan - då klarar man sig också utan mig.

Och det är jag helt övertygad om att hon gör.