Gårdagens blackout.

Jag har varit ordentligt väck, antar jag. Jag minns nämligen inte särskilt mycket av det som hände.

Jag och Ammi med familj stack till Malmö för att reka kidsens önskelistor inför födelsedagarna som kommer (och jag MÅSTE komma ihåg att handla en present till Loketok innan torsdag) och det tog mycket av dagen i anspråk. Mitt blodsocker var under kontroll före och efter frukost, till lunch hade jag dock dippat en del.
Sen gick det BARA utför. När jag kom hem mådde jag lite halvdåligt men tänkte inte mycket mer på det – det är inte så ovanligt. Jim skulle iväg och träna och jag skulle köra och handla på ICA tänkte jag, så jag kunde göra vid resten av köttfärssåsen till en ny form moussaka (eftersom Loke, snart två år, i lördags åt TRE duktiga portioner medan jag och Jim, fullvuxna och jag med bebis i magen, åt varsin).

Ibland när jag får lågt blodsocker och inte gör något åt det med en gång kan jag bli alldeles svettig och kli-ig och får ingen ro någonstans. Så var det igår och det är ganska sällsynt. Jim undrade vad i hela friden jag höll på med och.. det är ungefär det  jag minns.
Jag la mig i soffan och sen vet jag att Jim satt och tog flera sockertester på mig och övertalade mig att käka en massa melon och dubbelnougat (som jag var SÅ stolt över att jag lyckats ta bara en liten munsbit av varje gång jag fått lågt socker, i vanliga fall andas jag in choklad utan besvär. Detta dubbelnougat hade legat i min väska i säkert en och en halv vecka oöppnat– rekord!).
Mange som kom förbi och skulle åka med Jim till träningen tittade oroligt på mig och jag sa tydligen att Jim var på sjukhuset, fast egentligen menade jag att han var i sovrummet eller på toaletten. Mange åkte sedan iväg med någon annan innan han kom tillbaka till oss på kvällen för att kolla på film och pika mig för att jag druckit upp all Jims whiskey eftersom jag yrade så.

När blodsockret blir alldeles för lågt slutar kommunikationen mellan mun och hjärna fungera – jag får kämpa för att ens tänka ut det jag vill ha sagt och för det mesta kommer det ändå ut något helt annat. Som om man vore full, ungefär – Manges logik var därmed inte helt uppåt väggarna (denna gången).

Jag minns att jag kollade på klockan flera gånger och ifrågasatte varför Jim inte körde till träningen. Han var nog inte så sugen på att lämna mig i det tillstånd jag var och han undrade senare vad som hade hänt om jag varit ensam hemma. Min egen gissning hade varit att jag somnat. Det är förvisso något jag inte har svårt för överhuvudtaget, men det är återkommande att jag blir vansinnigt trött när blodsockret börjar rätta till sig igen.

När jag börjat bli tillräckligt redig för att ta mig upp ur soffan och prata som en normal människa fick jag göra mig lite mat och Jim höll stenkoll på mig hela kvällen. Jag tog test efter test efter test och mitt högsta värde under kvällen var bara 4,9 trots att jag åt popcorn och drack läsk och käkade blåbär (det är mumma, riktigt mumma!) utan att ta något mer insulin.

Det jag finner lite underligt var dock att jag aldrig började frysa ordentligt – en riktigt huttrande frossa som göra att jag helst gräver ner mig i soffan under dubbla filtar – och somna. Jag höll mig vaken under filmen och var inte alls särskilt frusen eller trött.

Nå. Idag känns det betydligt bättre. Det ska bli spännande att höra vad doktorn säger imorgon under joursamtalet.