Gotland väntar…

Det har varit fullt av packning, städning och planering i min skalle de senaste dagarna. Kaspers tusen saker ska packas och strykas från listan, det ska bytas bil och den sämre hälften ska förmås packa sina grejer.
Ärligt talat är jag så trött på vissa detaljer i mitt förhållande att jag inte orkar bry mig om vi bara kommer halvvägs. Det finns ingen struktur och jag får bära hela lasset själv – precis så känner jag det!
(Och nej, allt är säkert inte Jims fel… Jag har hundra dåliga sidor och flera av dem krockar säkert med den attityden som han just nu uppvisar och sammanlagt innebär det något liknande Tjernobyl för mitt humör..)

Jag har bytt bil med pappa så jag måste komma ihåg att tanka diesel innan jag tar oss på vidare äventyr. Robin har inte pckat in en enda pryl än så länge och Jim bara hälften av det han ska ha med sig, men bilen är snudd på full redan. Att en unge kan kräva så mycket prylar!?

Lotta var här idag med en kraschad iPhone och trots önskningar till högre makter och all vilja som fanns att uppbring kom vi inte längre än hon gjort på egen hand. Att fråga mister K om hjälp gav inte heller någon vidare vägledning och att ge sig på plan “ladda ner underliga saker till någon annans dator och leka med saker man inte helt förstår sig på” kändes i nuläget inte helt lockande. Alltså kommer Lotta att få leka själv med sin telefon när hon kommit hem ikväll!

Jag var borta hos Ammi igår eftersom hon letat fram några bajssäkra badbyxor som inte längre passar hennes kids och en annan tackar och tar emot. Det passar väl nu när det förhoppningsvis ska vara badväder! När hon bjöd på en smarrig kaffe fick jag för mig att klippa familjens gräsmatta med handjagaren som stod framme. Lite träning sådär i lördagssolen!

En oväntad (och kanske inte helt lämpad för allmän publicering men jag känner att det egentligen är skitsamma) företeelse var det som hände mig efter träffen med Ammi igår.

Jag och min väninna Ljiljana kom ihop oss eftersom jag tydligen är så jädrans snål som inte ville köra "inom" Jägersro och hämta upp henne innan jag körde till Ribban. För mig är den en omväg tvärsigenom hela stan, men uppenbarligen har vi olika syn på saken.

Låt oss avsluta ämnet med att jag och Ljiljana inte träffades i lördags – och det lär nog dröja innan vi gör det igen. Enough is enough.

(Jag har ingenting emot att hämta upp folk på vägen eller att vänta in folk som är försenade överhuvudtaget. Jag har full förståelse för att saker och ting kan hända eller att det kan vara jobbigt att ta sig till ställen… inom rimliga gränser. I detta fallet är uppfattningen om tid och avstånd helt förlorad och det blir inte till en önskan om skjuts eller omedelbar uppställning, utan ett outtalat eller försiktigt formulerat krav. DET är jag helt emot.)

Det ska bli riktigt skönt med semester någon annanstans än hemma. Jag känner att spänningarna som gör sig påminda gör mig tröttare än jag behöver vara och en vecka på Gotland med min familj plus Kaspers gudfar/självanmälde barnvakt kan göra under för mitt humör och förhållande… förutsatt att den andra hälften också kan tänka sig att överväga en ändring av sitt beteende.