Malmö Djursjukhus vs. Öresundskliniken

Som ni tidigare läst har vår hund Flisan slagits med en grävling. Det är nu tre veckor sedan denna rejäla fajt och de som träffat Flisan vet att hon a) är sjuk i dermatomyocit (tror jag sjukdomen heter), b) aldrig ger sig och c) oftast läker väldigt snabbt och bra.

När Jim ringde mig och berättade vad som hänt försökte vi nå ett par andra veterinärer innan vi tvingades vända oss till Malmö Djursjukhus. En lördagseftermiddag med en svårt sargad hund är inte det optimala läget att vara kräsen så Jim tog Flisan till Malmö för vård.

Det Jim ville var att Flisan skulle sys ihop med ett par stygn där hon var biten så hon närmast fått harspalt och sedan ville han ha penicillinsalva, eftersom han var övertygad om att det skulle hjälpa.

Nu ska jag berätta vad som hände.
Veterinären som tog emot Jim och Flisan gav inte Jim någon större möjlighet att påverka behandlingen, utan sövde hunden för att sedan sy Flisan i läpparna, både invändigt och utvändigt. Det blev inga två stygn där inte - och inte heller fick Jim den efterfrågade salvan med sig hem.
Veterinären skrev ut ett smärtstillande som heter Norocarp och ett antibiotikum som heter Vetrimoxin och detta skulle sedan tas enligt ordination.

När Flisan kom hem var hon verkligen inte vacker. Jag tror att jag har publicerat denna bild tidigare och jag har inte fått någon bättre bild på hennes första behandlingsresultat.

Jim var tvungen att åka iväg över ett dygn och jag hade fått läsa skötselråden så jag följde den till punkt och pricka. Flisan fick ha tratten på i stort sett hela tiden för att inte få en chans att riva sig så att stygnen kunde lossna.
Flisan hade svårt att andas i två dagar innan svullnaden började lägga sig och äter gör hon delvis fortfarande med svårighet. Att hon har haft mycket ont är ganska uppenbart.

När Jim kom hem på onsdagskvällen upptäckte jag att hennes stygn vid "harspalten" hade lossnat och såret var vidöppet.
Jag är helt säker på att Flisan inte kommit åt såret själv och hon har bara fått färskfoder eftersom hon knappt kunnat tugga - så var ligger felet om inte i behandlingen från djursjukhuset?

Bilderna här visar hur läppen såg ut efter att Flisans stygn släppt. På bilden där hon sträcker ut tungan kan man ana att tungan går in i glipan och jag kan knappast påstå att det kändes optimalt att låta det vara ens över natten men vi hade inte mycket till val.

Jim och jag diskuterade fram och tillbaka och jag ville att hon skulle köras in till djursjukhuset igen, där de skulle få rätta till sina misstag.
Jim ville först att vi skulle leta upp någon annan veterinär och jag förstod hans resonemang men propsade på att veterinärerna på Malmö Djursjukhus skulle få stå för behandlingen eftersom de gjort fel.

Efter telefonkontakt med djursjukhuset hade jag fått uppfattningen att undersökningen skulle gå på 350 kronor och detta tänkte jag att jag kunde leva med - Flisan skulle få den behandlingen hon behövde, veterinären skulle inse sitt misstag och vi skulle få rätt hjälp.

Det som nu hände gör mig skogstokig bara jag tänker på det och att detta överhuvudtaget tillåts passera gör mig illamående.

När jag kommer in till behandlingsrummet tittar veterinären på Flisan och konstaterar en infektion av lukten att döma.
Jag förklarar att det är uppenbart att djursjukhuset gjort fel eftersom vi följt deras råd till punkt och pricka och stygnen ändå gått upp.
Jag sa också att det enda jag ville var att de skulle sy ihop läppen och skriva ut penicillinsalvan som vi bett om från början.

Veterinären sa att de skulle ge Flisan lugnande och sätta ett par stygn och förklarade sedan vad behandlingen skulle gå på.
Jag påpekade att detta inte var intressant utan att det var de som hade gjort fel och därför borde stå för dessa kostnader.
(Det var inga 350 kronor för undersökningen som telefonisten informerat mig om - de pengarna var bara ett akutpåslag på den ordinarie avgiften på 525 kronor!
Redan bara genom att ta in Flisan för undersökning kostade alltså 875 kronor.)

Veterinären sa då att de inte kunnat förutse att det skulle bli infekterat - de hade en del erfarenhet av grävlingbett och det brukade räcka med den behandlingen de satt in.
Jag kan i min vildaste fantasi inte tro att Jim inte varit väldigt utförlig och specifik och händelseförloppet och omfattningen av fajten mellan Flisan och grävlingen är allt annat än otydlig - så hur kan veterinären påstå att de inte kunnat förutse en komplikation av denna art??

Flisan fick lugnande och de tog in henne för operation varpå jag ringde Jim och förklarade läget. Han bad mig att stå på mig och propsa för penicillinsalvan vilket jag gjort ett flertal gånger men uppenbarligen talade både jag och Jim för döva öron.

Veterinären kom tillbaka efter en stund och uppdaterade mig om Flisans status. Det visade sig att infektionen var värre än befarat för anledningen till att stygnen släppt var för att vävnaden bakom jacket hade dött på grund av infektionen. De hade ingen möjlighet att sy ihop läppen utan hade istället öppnat upp ännu mer då den döda vävnaden släppt när de börjat rengöra och peta i det infekterade området.

Jag kände hur jag var på väg att få ett rejält pskybryt eftersom de var helt oförmögna att lyssna och i mitt försök att kyla ner en snarast överhettad hjärna frågade jag om de inte hade sagt att de hade erfarenhet av grävlingbett och de bakterier som med all sannolikhet har sitt tillhåll i både hundars och grävlingars munhålor?

Veterinären började prata om att man alternativt kunde titta på plastikoperationer för att försöka återställa Flisans nos och läppar.
Det verkade inte stå glasklart för veterinären att vår hund är av rasen tysk jaktterrier och knappast lär sluta jaga - vad hjälper då en rad plastikoperationer med påföljande konvalescenstid?

När Flisan vaknat upp och fick komma tillbaka till mig blev jag förkrossad.

Hur kan man överhuvudtaget få praktisera som veterinär om man inte kan behandla och skriva ut rätt medicin?
Jag är fast övertygad om att om Malmö Djursjukhus hade gjort det vi bett om från början hade detta aldrig hänt.

Jag fick med mig ett recept på Baytril som de förklarade var ett bredare men inte lika aggressivt preparat och som "nog" skulle ta hand om infektionerna som kvarstod.
De hade tagit en bakterieodling och ansåg det vara önskvärt att vi kom på ett återbesök på tisdagen för att se vad de kunde göra åt läppen på Flisan.

Inte nog med att Jim fick lägga över sex och ett halvt tusen på en behandling som inte åtgärdade det den skulle, mitt besök hos dem kostade ytterligare en tusenlapp - efter direktreglering hos försäkringsbolaget.
Detta fick vi alltså betala för två behandlingar som gjort vår hund sämre än hon var från början - och allt på grund av att veterinärerna på Malmö Djursjukhus ansåg sig vara tvungna att gå efter sina "förhållingsregler" och mot bättre vetande!

När vi sedan behandlat med Norocarp och Baytril ytterligare några dagar och det var dags att ta bort resterande stygn valde vi att vända oss till Öresundskliniken.
Jim hade hört mycket gott om veterinär Dragan Panic och vi tänkte att det kan åtminstone inte bli värre.
Innan vi kom in på kliniken tog jag kort på Flisan för att kunna jämföra resultaten.

Det ser inte sådär väldigt snyggt ut, tycker jag. Flisan kändes mycket besvärad när vi tittade på henne och var inte alls glad över att veterinären undersökte henne, men till skillnad från på Djursjukhuset så daltade Dragan inte med hunden utan visade ett så självklart och naturligt ledarskap att Flisan inte kom sig för att reagera.

Veterinären bekräftade våra klagomål när han påpekade att han själv hade satt in ett bredare preparat från början, men eftersom Flisan faktiskt fått antibiotika hade Djursjukhuset ryggen fri.
Han gav oss en plan för Flisans behandling och började med att ge henne lugnande.

Den största delen av den påsydda biten av nosen hade lossnat vilket delvis var anledningen till att vi åkte in med Flisan. Vi ville att hon skulle bli frisk.

Efter att Det lugnande medlet hade verkat förutsatte jag att veterinären skulle gå i väg med Flisan, men så blev det inte.
Istället fick jag och Jim bevittna varenda steg i processen med rengöring, borttagning av ytterligare lite död hud, borttagningen av stygnen och till sist sprutan för att Flisan skulle vakna upp igen.
Jag fick omedelbart förtroende för Dragan Panic med sin ödmjuka inställning och öppna dialog.
Det fanns ingenting som vi inte fick ta del av i Flisans process och han var rak och ärlig med Flisans framtidsutsikter.

Efter vårt besök, som för övrigt kostade mindre än mitt återbesök på Djursjukhuset, såg Flisan ut som på bilden ovan.
Det ser renare och snyggare ut om än fortfarande öppet.
Veterinären skrev ut mer av både Baytril och Norocarp och sa att vi skulle hålla lite koll på Flisan så hon inte kom åt det öppna området men försäkrade oss att det skulle bli bättre.

Så här ser Flisan ut idag. En del är fortfarande lite öppet men det stora hålet som Djursjukhuset grävde ut tycker jag har blivit mindre och det öppna området på Flisans högra sida har till stor del läkt ihop.

Man kan härmed lugnt säga att det är skillnad på klinik och klinik, både till pris och kvalitet.
Djursjukhuset tog ruskigt bra betalt för att paja vår hund, medan Öresundskliniken knappt tog betalt alls för att minimera skadorna Flisan och Djursjukhuset ådragit henne.