För alltid i våra hjärtan..

En sommardag år 1998 skulle jag hämta min cykel som jag lånat ut till en bekant till Robin. Mamma körde mig dit och jag var lite nervös för Cissi var ju flera år äldre än mig.
När jag hittat rätt port och rätt dörr ringde jag på några gånger, men ingen öppnade dörren. Då blev jag lite irriterad och tänkte att jag skulle kika in genom brevinkastet och kanske ropa på Cissi, om hon inte hörde mig ringa på.

När jag öppnade brevinkastet såg jag en ivrig nos som mötte min blick och dess ägare försökte pressa sig ut genom brevinkastet för att hälsa mig välkommen.
Cissi öppnade dörren när jag ringde på nästa gång och när jag kom in genom dörren såg jag världens sötaste svarta hund.

(Eftersom alla djur per automatik vill följa med mig hem så var jag förlorad redan från början!)

Cissi och jag pratade lite om den vita schäfervalpen och sedan minns jag att den svarta tiken smet iväg nerför trappen och ut till min mamma som väntade vid bilen – och mamma var liksom jag inte svårsåld på denna halvårsgamla valp.

Det tog sedan inte lång tid efter vårt första möte innan Cissi berättade för mig att tikvalpen sökte ny ägare eftersom det inte riktigt fungerade mellan henne och den vita schäfern. Jag var inte sen att berätta för mamma som tyckte att vi skulle fråga pappa men mina rådjursögon bet först inte på pappa överhuvudtaget.
Vi skulle absolut INTE under några som helst omständigheter ha någon hund.
Men till en av mina större talanger hör att jag kan tjata hål i huvudet på folk om jag bara vill och efter någon dag veknade pappa och tyckte att vi kunde ta hem valpen på prov.

Cissi hade döpt tiken efter låten “Maya Piraya” och hon fick behålla sitt namn – Majja.

Under tiden som vi hade Majja på prov testade hon sannerligen vårt tålamod genom att hetsäta all mat hon fick för att sedan bajsa ner varenda matta vi hade, gärna vackert likt en bård runt hela så att man verkligen inte skulle missa var hon varit. Hon tuggade sönder allting hon kom åt vilket resulterade i att vi snabbt började använda munkorg på henne när vi var tvungna att lämna henne ensam. Hon var väldigt nervös och rädd i början men samtidigt ändå så glad och tillgiven.
Sista gången hon tuggade på någonting var i slutet på vår “testperiod” – det var en ödesdiger dag som jag glömt sätta på henne munkorgen innan jag gick och när jag kom tillbaka så var det munkorgen som fick kasseras.

Jag fick i vilket fall som helst förtvivlat inse att de två veckorna vi haft henne på prov gått käpprätt åt skogen. Hon var inte rumsren, hon tuggade på saker och hon var rädd. Pappa skulle aldrig gå med på att behålla henne!
När vi pratade om saken smög sig däremot sanningen på – hela familjen hade redan tagit henne till sina hjärtan och där skulle hon stanna. Det var väl klart att Majja skulle stanna hos oss!

 

 

 

 

 

 

Majja föddes i mars 1998. Vi vet egentligen inte vilket datum, men jag bestämde på egen hand att det var den 9 mars. Majja skulle väl också ha en födelsedag, som alla andra?

De första åren var Majja pigg och jättelätt att arbeta med.

Hon kom mycket bra överens med andra, både djur och människor.

Jag och min fina hund gick kurs och jag åkte mycket rullor med Majja som dragdjur – hon blev galen när hon hörde det första klicket på spännena! Hollie, som syns på bilden ovan, var vår grannes hund och jag hade superroligt när jag åkte inlines med ett koppel i varje hand. Några gånger utmanade jag ödet och tog även med mig Bamse – brorsans hund.

Här är Bamse och Majja på stranden i Lomma.

 

 

 

 

Majja fick följa med mig i stort sett överallt. Jag hade ett tag på gymnasiet en kille som bodde på Kronprinsen i Malmö och ibland när jag sov över där fick Majja följa med.
När jag en gång varit där i två nätter ringde pappa och undrade när jag skulle komma hem “med Majja”. Det var inte så att han saknade mig så värst, men det började bli väldigt tomt utan hunden..

När jag var med Ammi på en gård utanför Esarp fick Majja också följa med – det var mycket lägligt med bil och körkort redan då!
Ammi hade med sig sin hund Tequila. De två busade friskt och kom väl överens.

Tequila och Majja busade såklart även på hemmaplan.

 

 

 

 

Efter en ordentlig rastning i sanden på gården i Esarp får man väl flåsa en stund… Hennes kondis var inte att leka med efter alla turerna på inlines.

Hon lärde sig även öppna dörren och en gång blev hon uppvaktad av grannhunden men det slutade med att han låg och flåsade i skogsbrynet när hon jagade kaniner några kilometer hemifrån.

 

Fanny och jag försökte lära Majja att rulla runt, men det lyckades aldrig.

 

 

 

 

Vi lärde henne däremot en del tålamod när vi la popcorn på hennes nos och lät henne vänta på ett “varsågod”.

 

 

 

En dag när jag var i studion på fritidsgården i byn ringde mamma mig och var i upplösningstillstånd. Då hade Majja smitit ut, brutit sig in i grannens kaninbur och bitit kaninerna. Det var inte särskilt coolt gjort, och jag var rasande när jag körde och letade efter henne när hon fortsatt sin långrunda på fälten.
Jag fann hunden ungefär där jag förväntade mig eftersom hon brukade följa ett visst mönster och det tog ett tag innan hon vågade sig nära, men jag försökte dölja mitt raseri så gott det gick och lyckades locka in henne i bilen.
Jag fick släpa henne med mig när hon märkte att vi närmade oss grannens tomt och hon har nog aldrig skämts så svårt som hon gjorde då.
Jag visste att det var mycket jakt i min hund eftersom hon så ofta jagat kaniner på fälten och dessutom även fått tag i en och annan fasan. Jakten utvecklades dock aldrig eftersom hon dels var skotträdd, dels inte visste vad hon skulle göra med djuren när hon hade fångat in dem.
När vi kom hem och in i huset efter hennes räd hos grannen platsade jag henne med hård röst och där stannade hon i flera timmar till jag sa "varsågod” till henne. Vidare kan tilläggas att hon aldrig lytt så bra igen som då..

Min pärla.

 

 

 

 

 

Jag minns inte vilket år det var när jag fick ytterligare ett telefonsamtal av mamma. När jag kom hem fick jag reda på att Majja blivit påkörd på väg 11 när hon hade jagat en kanin “på fel håll”. Hon blev både blind och döv när hon jagade och reagerade inte på trafiken eller bilarna som tutade.
Att bli påkörd på en väg med en hastighetsbegränsning på 90 kilometer i timmen... Ångesten var total när vi tvingades inse att vi skulle förlora vår älskade hund alltför tidigt.
Allt talade för att hon inte skulle klara sig, och vi var inställda på utgången.

Döm vår förvåning när Majja klarade sig, mot alla odds och med alla sinnen och lemmar i behåll!
Hon blev förvisso “gammal” nästan över en natt och grå runt nosen, men för övrigt var hon fortfarande pigg och alldeles underbar.

Majja älskade vatten. Hon blev galen när hon såg havet och kunde lura runt i vattnet i timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att kasta ut ett föremål i vattnet till Majja var en höjdare.

Även på land kunde hon springa efter saker i timtal och vi blev trötta långt tidigare än hon.

 

 

 

 

 

 

 

Vi har alltid haft katt, och när jag hämtade hem denna katten (som jag trodde var en pojke) kom Majja och Anton snabbt överens.

 

 

Anton, som senare skulle visa sig vara en flicka och dessutom producera källingar, var en fin kisemis men hon blev lite knepig efter ett tag. Kvar i huset finns hennes son Findus och Majja och han har alltid kommit bra överens.

Majja fick följa med mig när Jim lurade ut mig på drevjakt. Vid de två tillfällen vi var ute tillsammans hittade vi vildsvin båda gångerna.

 

Majja var van att jaga men hon var ingen jakthund. Som jag nämnde tidigare var hon skotträdd, men inte heller särskilt tuff när det kom till att driva större djur än kaniner.
När Majja inte kände igen sig höll hon sig alltid nära och jag kunde oftast ha henne lös.
När vi så gick i drevkedjan blev vi en gång placerade i ett slags gammalt hägn där vi kunde gå och lulla lite hon och jag.
Jag var inte särskilt modig när jag såg hur Majja stannade upp och när hon osäkert tittade tillbaka på mig med en frågade min: “ska jag?” fick jag nervöst mana på henne för att gå vidare och när hon då tog ett skutt framåt reste sig fyra eller fem årsgrisar bara en och en halv meter framför oss. Jag måste ha låtit som en liten förskrämd flicka när jag pep efter Micke i jaktradion och bedyrade att jag sett vildsvin.

De senaste åren blev Majja tröttade och lugnare allt eftersom. Hon var väldigt aktiv som unghund och jag jobbade på att få en bra relation mellan henne och mig, men när jag flyttade hemifrån fick Majja stanna hos mina föräldrar där hon alltid trivts och kunnat springa. Om Majja hade fått följa med mig till Åkerhus dit jag flyttade tror jag dessutom att pappa hade flyttat efter, och då förlorar man lite poängen med att flytta hemifrån.
Pappa hade oftast Majja med sig i bilen när han körde och handlade. Hon var så nöjd med att bara få åka med och såg alltid ut som om världen rasade när man lämnade henne hemma.

Majja blev alltid glad när jag kom hem till henne och det har alltid stuckit i hjärtat när jag lämnat henne, även om jag visste att hon hade det bättre och friare hos mina föräldrar än hon skulle haft det hos mig i lägenheten eller som nu, tillsammans med barn och en väldigt dominant Flisan.

Även om Majja fick stanna i “huset på landet” har jag alltid sett henne som min hund, min egen älskade hund och det är inte så få gånger jag tagit med henne hem när Jim varit på jobbresa.

Det känns så tomt och det värker i hjärtat. Jag vet inte hur jag kommer reagera när jag kör ut till mina föräldrar nästa gång och Majja inte hälsar mig välkommen med sin mjuka blick och viftande svans.

It doesn't matter how much you knew this day was one day going to come. It doesn't matter how much you tell yourself that a faithful friend is now beyond pain. It doesn't matter that you know that even though you yourself had to carry her the last bit before her final rest.

This house feels empty. She will neither bark nor let you know no more. The car feels empty. She will not run out to greet ...you, nor happily get into the car just to be along when you drive. This heart feels empty. This heart feels so very empty.

Rest in peace, dear family member. Rest in peace, dear canine. If there is a better place after we join the final sleep, I hope to hear that greeting lifting the soul whenever there is a chance to meet in the halls of everafter.
- Robert Almgren

Jag visste att denna dagen skulle komma men det gör så vansinngt ont i mig, när jag nu tvingats säga farväl till min högt älskade vän. Hon har funnit hos mig så länge, i mer än halva mitt liv, och nu kommer jag aldrig mer få höra hennes skall eller hennes tassar mot parkettgolvet. I mitt hjärta kommer hon alltid att leva kvar som den busiga, härliga hund hon var.

And so, today at 09:24, our loyal companion for over 12 years has shed her mortal coil and joined the choir invisible. A part of me died today alongside you. You were there for me every day for the last 12 years. I wish I could do more for you. RIP Maja, we're already missing you Doggie.
- Rikard Almgren

Det är så många av mina vänner som träffat Majja och jag vet nog inte en enda som inte tagit henne till sitt hjärta. Hon har alltid varit så varm och snäll mot både barn och andra djur även om det ibland uppstått schismer med alltför dominanta kamrater. Hon tog ingen skit, min vackra flicka, även om hon var ödmjuk och (någorlunda) lydig.

R.I.P Maja. Won't forget all those days as a kid, chasing you together with Rik out in the fields, playing football in the garden, or when Rikard used to "ride" behind you with his rollerblades. And during these last years, when I hadn't seen you in a long long time, you still remembered; happy as always.
- Lennart Åkerlund

Jag har tagit mig friheten att låna ord från mina bröder som var med hos veterinären idag tillsammans med mig och mamma, och jag har även lånat texten som brorsans vän Lennart skrivit.

Nedan kommer så en text som jag fick skickad till mig av min väninna som även hon för inte längesedan miste sin hund.
Det gör så ont och tårarna rinner lätt – men mitt i allting finner jag lite tröst.

What do you do when a good friend dies?
Do you lash out in anger and curse at the sky.
Or grasp hard denial, the means of the weak,
In an effort to kindle the comfort you seek.

What do you do when a good friend dies?
Once life's breath, so precious, gives the chest final rise.
In haste you take blame, no other at fault,
You kneel upturned earth and deem all happiness to halt.

What do you do when a good friend dies?
When with him the times, both good and bad, lie.
Do you cast aside the past, for memories hurt much too much,
Or struggle and fight for that last lingering touch.

What do you do when a good friend dies?
When all of the tears have all but been cried.
No matter how much, no matter how hard you try,
The only thing to do is say farewell.
Goodbye.
- Marc-David Cohn

För alltid i våra hjärtan..
Jag älskar dig.