Dag 54 av 100.

Hör och häpna – jag håller fortfarande på! Detta måste vara det längsta projekt jag kunnat hålla fast vid på väldigt länge.
Men det är ju för min egen goda sak också, så det gör kanske saken enklare.

Antal gånger jag syndat med tårta eller liknande: 2.
Antal gånger jag varit avundsjuk på andra som äter: 0.
Antal gånger jag känt sug efter choklad: 42.

Nej, jag skojade bara. Det har faktiskt varit riktigt skönt att inte frossa i Daim, Japp eller Geisha (eller att doppa choklad i kaffet) men är det något jag kommer vilja ha tillbaka är det faktiskt – Daim. De andra två är dödligt goda men slår ändå inte min saknad efter just Daim.

Det har hänt en och annan gång att jag tagit mig en bit 70% choklad och det unnar jag mig. För det mesta har jag skippat allt i kak-, godis- och tårtväg och jag är otroligt stolt över mig själv!

Vikten kryper väldigt sakta, väääldigt sakta men dock neråt. Det gör mig ingenting om jag står stilla, bara det inte syns. Jag vill bli av med magen NU.

I natt tränade jag ett pass för bara armarna och jag var så gott som förlamad när jag var klar – men otroligt nog känner jag mig inte halvt avliden idag. Det KÄNNS, inte att förneka, men jag kommer att överleva plattningen på jobbet i natt också.
Nästa gång ska jag dock lägga ner mycket tid på ben/rumpa eller mage. Det är dags för några extra killerpass.

Idag är det iallafall ytterligare en prövning på gång – kalas. Jims systerdotter fyller år och det ska såklart firas!

Jag har lyckats ganska bra att på ett avspänt sätt kunna tacka nej även till svåra frestelser och för att vara mig är det imponerande.

Jag har en stor sporre i att räkna på kolhydraterna och anpassa insulinintaget därefter - inte bara för att jag mår bättre utan även för att jag ska få en gladare doktor som till slut kan ge mig ett intyg för lastbilslämpet. OM jag klarar det och får mitt körkortstillstånd kommer jag göra allt för att klara av att ta kortet innan tiden går ut.

Vid sidan av mitt projekt på 100 perfekta dagar har jag också jobbat på andra mål. Dels att hitta utbildningar som jag kan påbörja under hösten och dels att lägga upp fungerande strategier och rutiner för mitt dagliga liv. Det ÄR jobbigt att ha min arbetstid förlagd till natten och det ÄR svårt att genomgående kunna hitta rutiner som fungerar lika bra på fridagarna som för arbetspassen.

Jag gör vad jag kan för att träna på regelbunden basis. Dels är det såklart effektivt att träna ensam och lägga upp sånt som jag vill träna och jobba med men dels är det ofta roligare att träna med någon annan.

På jobbet kan jag träna med en riktig slavdrivare om vi jobbar på samma sida men även när jag är på egen hand får jag till vissa tillfällen - jag hade aldrig trott att jag skulle hitta motivationen men den ökar faktiskt i takt med att jag ser resultat.
Ja, jag ser inte SÅ mycket resultat alla gånger men jag känner av en härlig träningsvärk när jag tagit ut mig och den sporrar mig vidare.

På fridagarna lämnar jag Kasper på förskolan på morgonen och sedan har jag alla chanser att träna en stund direkt på förmiddagen - låt vara att det inte är alla gånger jag tar chansen men åtminstone ett par tillfällen hittar jag kraften att pallra mig iväg till gymmet.

Framsteg, framsteg.

De 100 perfekta dagarna blir perfekta när jag följer mål som funkar för mig.