Det är nästan en månad sen jag uppdaterade. Antar att jag verkligen haft fullt upp med livet – jag har inte haft tid eller ork att sitta ner några längre stunder framför datorn.
Sen min blogg-app fick för sig att jag inte kunde lägga upp bilder utan att ha dem inlagda i nåt förbaskat album först försvann tjusningen lite med att blogga på språng.
Nåväl – uppdatera ska jag lite kvickt men först ska jag delge er en ny favorit:
Som vanligt är det min youtubenörd till kollega som gett mig mer musikutbildning och jag ska inte klaga – hans musiksmak är bra och han ger mig sannerligen mycket matnyttigt att fylla på spellistan med.
Så vad har hänt?
Jag genomförde min kontinuerliga blodsockermätning. Denna mätaren var långt besvärligare än den förra. När jag sedan mötte min läkare fick jag mitt intyg påskrivet och äntligen blev allting till lastbilstillståndet inskickat till Transportstyrelsen.
Ett par dagar senare fick jag tillbaka ett brev där tomtarna sa att de övervägde att avslå min ansökan till grupp 3-behörigheterna just för att jag är diabetiker och därmed inte uppfyller de medicinska kraven. Om jag hade synpunkter innan beslutet skulle fattas var jag välkommen att skicka in dem.
… så med vändande post lämnade jag in mina tankar. Om jag haft diabetes sedan 2004 och hela tiden kunnat känna av sockrets svängningar tämligen fort och DESSUTOM genomgått en graviditet utan problem så anser väl jag att jag borde kunna köra lastbil också – men det är ju jag det. Jag kan vara aningen partisk.
Jag fick ett brev från Jordbruksverket.
”Var vänlig bekräfta uppgifterna om din hund”
Jo, tack, Majja avlivades den 10 december förra året, tackar allra hjärtligast för påminnelsen. Det gjorde inte alls ont.
Kasper har fotograferats med gruppen på förskolan och när jag nu sitter och tittar på den där lappen så väljer jag nog att skicka in talongen istället för att registrera mig på nätet. Kanske är jag blåst men jag fattade inte riktigt vad jag skulle göra på hemsidan.
Jag har mått riktigt, riktigt dåligt ett tag och lutat mig mot vänners axlar när det varit som allra värst. Jag börjar repa mig nu och har väl återfått viss tro – det märks att jag har en bra bit kvar men jag kan ärligt säga att jag aldrig förstått hur trygga vänskapsband jag flätat med människor runt omkring mig, förrän nu. Jag kan inte nog understryka min tacksamhet till dem som funnits för mig, hört av sig, låtit mig tjata och diskutera och älta.
Och jag kan inte nog tacka Jossan som sov hos mig när Jim var och fiskade förra veckan – hon fixade käk, plockade undan och laddade mig med några cider, så efter ett tag kändes livet riktigt behagligt trots allt som pågick runtom mig.
Jag ska lämna in min bil till plåtverkstaden imorgon bitti – efter jag slutat jobba hade nästan varit enklast men tyvärr diffar det på två timmar och så länge pallar jag inte sitta i bilen och vänta på att de ska öppna – och jag gissar på att brorsan inte är ett skvatt intresserad av det heller…
Vad har hänt med bilen då? Joo.. Jag hade lite otur när jag tänkte.
Jag stället mig ju alltid på gatan när jag parkerar eftersom carporten är husses område så när jag skulle köra iväg backade jag in till grannen för att vända bilen.
Sen glömde jag räta upp fanskapet så jag knäckte en slipers i vårt staket och satte den i dörren och tröskellådan på bilen. Jätteroligt. Precis vad jag behövde. Tack och lov tar försäkringen det.
Det har nedkommit tre stycken bebisar denna helgen och dessutom har jag fått ett glädjande bebisbesked också och jag kan inte ljuga – bebissuget är större än någonsin och jag ser egentligen ingen bättre tid för tillverkning än nu. Jag har bara ett litet problem i att Jim inte är fullt lika övertygad – men förhoppningsvis kan jag finslipa argumenten lite till.
Jag har också kommit på vad jag vill göra sen. Eller, det var egentligen min fina väninna som kom med förslaget – men det känns så otroligt rätt!
Personlig tränare. Jag skulle vilja utbilda mig och jobba med människor för bättre hälsa, bättre liv. Skulle inte det kunna passa mig?
… Fast apropå det kanske det är läge att erkänna att mina 100 nya dagar inte har skötts jättebra. Jag försöker och jag jobbar på att bli bättre och få till träningen men det har inte gått jättebra i hela den cirkusen som pågått den senaste månaden.
Jag ska försöka bättra mig, jag lovar. (Mycket snack och lite verkstad)
Kanske blir det bättre när jag kommit hem från Tallinn. Jag åker på lördag med gänget och det är dags att packa… har inte ens börjat och annars brukar jag vara färdigpackad två veckor innan avresa. Tankarna går på vad det ska bli för väder och vad man borde ha för kläder med sig – nåt finare plagg borde jag kanske packa ner.
Äh, det ordnar sig. Det ska iallafall bli sjukt roligt på denna sista resa med gänget.
En annan favorit från youtubenördens bibliotek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar