Ojsan...

Det var ett tag sen, det här.

Mitt liv har gått i 200 knyck så det har inte riktigt varit prio nummer ett att skriva här - men jag hade nog behövt det...

Jag fick fortsatt anställning på facket, så jag jobbar som tillsvidareanställd medlemsassistent på GS sedan 1 juli.
Jag älskar mitt jobb och mina kolleger även om jag fortfarande inte vant mig vid tidiga morgnar.

Mitt jobb inom medlemsservice har utvecklat mig och jag har fått lära mig en del om mig själv. Jag är tacksam att jag har kunniga människor att rådfråga men vissa saker kan jag inte få hjälp med.
Till exempel graden av service jag ger medlemmarna.

För någon vecka sedan skulle jag lösa ett problem och när jag skulle gå till botten med det hela ringde jag upp medlemmen och på ett skämtsamt sätt gav jag personen en del bannor.
Efter lite diskussioner påpekade jag att det kanske var lättare om medlemmen tog med sig alla sina papper och kom in till avdelningen för att prata med min kollega och då fick jag svaret att en bil inte fanns att tillgå.
Vad gör denna fröken då? Jo, hon svarar kaxigt att hon väl får hämta upp medlemmen.
Sagt och gjort... Påföljande morgon plockade jag upp en styck GS-ansluten människa och levererade denne till kontoret..

En annan grej som hamnar under fliken "utökad medlemsservice" kan väl vara att jag tagit hand om ett utvalt antal medlemmar där övergången till ett annat förbund inte riktigt gått smooth till.
Lite detektivarbete och några informativa sms och samtal senare har denne fröken sett till att alla papper hamnat där de ska och gett två forna medlemmar lite ångest över att de tvingats gå över för att vara rätt organiserade.

Jag må vara väldigt rak när jag svarar i telefon och uttrycka mig inte fullt så diplomatiskt alla gånger - men de flesta jag pratat med verkar uppskatta informationen och attityden jag presenterar. Åtminstone har jag hittills inte fått skäll...

Skyttet har haft uppehåll hela sommaren men Barnfestivalen den 29 juni var vi med på. Det var sjukt roligt och extremt mycket jobb för ca fyra timmar och sen spöregnade det något helt otroligt.

Efter ungefär två hela månader har jag och min winglady Jossan hjälpts åt att forsla ner OSB-skivorna till Torreberga där det var tänkt att de skulle rusta upp skjuthallen men vi har inte kommit så långt denna sommaren... Det har varit fullt upp.. Verkligen fullt ös.

Jag har flyttat. Nu bor jag i huset jämte mina föräldrar - det huset jag mer eller mindre spenderat varje dag mellan -86 och -97 i.
Huset är putsat invändigt och alla väggar är vita, vilket gjort det lätt med färgval.
Jag har valt att hålla mig till vitt och ek och jag tycker att jag lyckats väldigt bra. Stora gröna växter, min favorit-turkos som accent i sovrummet och min nya favorit djuplila som accent i vardagsrummet.

Kasper har sovit som en prins i sitt nya rum, i sin nya säng, och han går utan blöja på dagarna. Han har blivit en stor kille, min älskade unge, och han visar på så mycket vilja och energi.

Vi trivs bra här, Kasper och jag. När jag fick nycklarna till huset och skulle visa honom sprang han rakt igenom allt och tjöt som Ronja Rövardotter.

Det har kanske inte varit helt smärtfritt och jag tackar högre makter för min dubbla lön det första halvåret. Nu har jag hunnit dra om antennkablar, få hit Anticimex för att ta bort två melonstora getingbon på vinden och samlat ihop en hel del loppisprylar.

Jag har byggt en garderob i verkstaden och plockat fram alla gymgrejer där för att kunna nyttja utrymmet - det är ju ändå fullt isolerat sedan förrförre ägaren hade ormuppfödning där! Tanken är att dela verkstaden rakt av så att motorcyklarna kan förvaras i den andra delen med en halvport ut på kortsidan.

Jag sitter för fullt och myser med en tänd brasa framför tvn. Jag funderar mycket på hur livet är nu och jag vet inte riktigt vart nästa steg tar mig.

Jag känner mig stressad men huset lugnar ner mig.
Jag har fullbokade veckor framför mig och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

I helgen som gick fick jag en käftsmäll som hette duga och var rasande, arg och frustrerad och ville slåss och bädda ner mig samtidigt.
För en gångs skull hjälpte ingen choklad men däremot ett filmtips jag fick av min kollega. The Intouchables! Fantastisk film!

En annan sak som jag inte väntat mig men som var ovärderlig var en vän i skymundan som visade sitt fulla stöd.
Det gjorde mig varm i hjärtat och fyllde mig med insikt och även om jag just nu känner mig allt annat än stabil så vet jag att jag kommer resa mig ur det här, starkare och säkrare än förut. Igen.

Jag kan ju hoppas att det inte dröjer lika länge innan nästa uppdatering...

Men den som lever får se.