Hur gör man?
Vad ska man ta med, vad ska man utelämna?
Vad är viktigt, vad är värt att minnas? Hur vet man?
Jag har nog ett i särklass dåligt minne. Om jag jämför med min sambo som minns diskussioner, ordval, tidpunkter, händelser (som är viktiga för honom, förstås) med skrämmande exakthet så är jag ungefär tvärtom.
Har jag tur minns jag vad jag ska göra.
Vad jag åt igår, förra veckan – minns inte utan stor ansträngning.
Vem jag träffat, och när – minns med svårighet efter två veckor.
Vad jag skulle göra när jag gick in i ett rum – inte en susning, men jag minns det kanske om jag går tillbaka samma väg jag kom och början om från början.
Hur mitt förra nyår var, och det förrförra – inte utan hjälp av bilder.
Jag vet att man kan öva upp sitt minne och det är en sak jag verkligen vill anstränga mig för att göra under nästa år.
Så vad har hänt under året som gått?
Min son har hunnit fylla hela 17 månader. Han går, springer, pratar (inte så jag förstår, dock) demolerar, pekar och visar. Han har utvecklat en mycket stark vilja och han har humör. Jag undrar var det kommer ifrån.
Jag och Jim har med stor hjälp av Alexander målat om Kaspers rum och det är huvudsakligen iordningställt… men Kasper sover fortfarande i sin spjälsäng jämte mig.
I mars började jag jobba efter min mammaledighet. Jag var borta i elva månader och även efter att jag kommit tillbaka har jag haft ytterst oregelbundna pass då jag fått ta ledigt under Jims jour och utbildningar. Jag riktigt längtar till att jobba fulla pass även om det kan vara riktigt påfrestande.
Jag har engagerat mig mycket mer i skyttet än jag gjort på flera år och därigenom också funnit nya vänner. Tävlingarna gör mycket för sammanhållningen! Vår ordförande gick bort och lämnade ett stort tomrum efter sig.
Jag har försökt engagera mig och känt stor ångest över att mitt fackliga uppdrag fått stryka på foten. Jag gör vad jag ska i klubben och jobbar för att informationen ska nå ut – men i avdelningen har jag verkligen inte bidragit med mycket och det stressar mig. Att inte nå ut till ungdomarna när det är som viktigast är en ren katastrof. Jag önskar jag hade fler i ryggen som kunde hjälpa mig.
Jag har fyllt 27 år. Det är en icke-ålder. Jag tittar hellre på Kasper och hans framsteg än ser till mig själv och min utveckling.
Företaget jag jobbar på ska säga upp nära halva bemanningen. Jag ligger väldigt långt ner på listan och får förvisso först under nästa månad reda på om jag får gå men har det senaste kvartalet börjat tänka på vad jag ska göra framöver. Blir det plugget igen, eller ska jag söka mig ett nytt jobb och nya erfarenheter?
Jag har mist några vänner och bekantat mig med nya. Jag har fått bättre kontakt med några och vissa har jag tvärtom fått sämre kontakt med, i takt med att förtroenden bryts eller utnyttjas.
Jag har flugit luftballong. Det var en härlig upplevelse med massiva förberedelser och många fotografier. Ett av mina livsmål är uppfyllt och jag ser redan fram emot nästa.
Gotland förärades ett besök i år. Det var både bra och dåligt eftersom vädret var allt annat än stabilt, men sällskapet och vännerna på ön gjorde som vanligt allting värt det.
Det har möblerats om och rensats ut en del i hemmet – men ett nyårslöfte ska nog bli att jag ska rensa ut mer. Jag har för mycket skräp, och det tar för mycket plats.
Jag vill bli bättre på att organisera.
Men just idag – idag av alla dagar – ska jag strunta i nästa år och koncentrera mig på… MELLANDAGSREAN.
Jim tog sitt pick och pack och smet för hans mentala kapacitet pallar inte med en galen Emma som känner på ALLA tyger i affären eller går in överallt fastän jag inte behöver något i just den butiken. Så det blir jag och Kasper, och måhända någon söt väninna som vill möta upp mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar