Den lille akrobaten.

Jag vet inte om jag gjort något för att reta upp min lilla parasit eller om den är allmänt lekfull idag, men jag tror inte att den varit stilla mer än några minuter åt gången.

Det är faktiskt ganska mysigt, speciellt som den INTE siktar på urinblåsan for once. Jag har inte vågat se efter om det syns på utsidan när den voltar, av rädsla att jag ska börja inbilla mig att det är en alien.
Kan jag få sånt hormonspel som jag fick häromdagen kan jag säkert börja inbilla mig ödlekorsningar  också.

Jag var hos pappa idag och snackade lite skit efter att mitt fackliga arbete klarats av för dagen. Det var trevligt att sitta ner och ta det lugnt en stund och bli uppdaterad om vad som händer på jobbet och få berätta om vad som händer medan jag INTE är på jobbet.
Och på tal om det så ringde jobbets ljuvliga M för att förhöra sig om hur det gick för mig igår. Jag glömde att jag berättat det för henne men det förvånar mig inte att hon har sådan koll. Jag ska förhöra mig om vad läkaren tyckte om sjukskrivningen på tisdag när man ändå ringer för att kolla upp mina värden.
Jag kände mig tvungen att berätta för M om mitt försök till motion med inlines och hon lät alldeles förfärad när jag berättade att jag hade så vansinnigt ont efteråt att självmord kändes som en bra idé.
Så blev det också föreslaget att cykling i LUGN TAKT kanske vore att föredra..

Dämmit.

Jag känner att jag inte riktigt kan göra vad jag vill i motions- eller matväg, och det är minsann inte bara doktorn som håller pejl på mig.
Därmed inte sagt att jag inte uppskattar omtänksamheten, för det gör jag å det högsta.
Jag är bara bland de sämsta på att visa det.