Ettåtvååtre..

Jag har fixat lite stödmatning idag också. Till och med Donna tyckte det kändes rätt okej – åtminstone var det inte någon mordisk blick hon gav mig. Det går framåt på mammafronten för nu tycks hon ha upptäckt att hon har två bebisar och att de luktar illa – hon tvättar både dem och sig själv nu och det är ju verkligen ett gott tecken.

Jag har även varit hos barnmorskan idag. Det var inte så spännande. Hon är hur trevlig som helst och förstående och har verkligen allt jag vill se hos en i hennes position.
Hon tycktes se på mig att det var något och frågade några gånger – men jag sa inget mer än de frågor jag hade.

Jag känner mig vansinnigt ledsen och ensam och allting är bara hemskt och jag är fet och ful. Bara gravid när den lille sparkar (vilket förvisso inte är särskilt sällan) och annars bara tjock. Hade jag sagt detta till henne hade jag börjat storlipa och det känns som att det inte är något mer än hormoner som får mig att känna såhär.
Jag är varken ensam eller oälskad. Jag är visserligen tjock nu men det har ju sina anledningar och jag får mycket beröm av allehanda människor om vilken söt mage jag har (det känns lite udda men ganska trevligt – kanske borde det påpekas att det är kvinnor som får något drömskt i blicken medan männen skämtsamt kallar mig för tjockis).

* Jag har inga foglossningar som jag vet om.
* Jag lider inte av halsbränna
* eller någon form av sömnsvårigheter.
* Jag mår inte illa på något sätt och inte heller har jag svullnat upp som någon släkting till Jabba The Hutt.
Jag kan, om jag anstränger mig, sträcka mig till att jag ganska lätt får kramp i benen, jag pinkar ofta, har klåda på tuttarna och om jag står upp för länge eller på ett visst sätt får jag ont i fötterna.

Så vad i all världen ska jag gnälla för? Varför kan jag inte vara glad och se fram emot ett litet knyte? Varför ska jag känna mig så vansinnigt låg och värdelös när jag har det så fantastiskt bra? Det kändes så fel att gnälla för min barnmorska om att jag känner mig ledsen, och därför höll jag tyst och lipade en stund när jag kom hem istället.

Förutom att alla mina värden såg bra ut (bortsett från blodsockret) plus att jag fick remisser och ett nytt recept och att jag ska på ny kontroll om sådär en månad så nämndes min sjukskrivning vilken man tydligen anser ska förlängas.
Det känns sådär – ska jag ha hela maj också förutsatt att havandeskapspenningen går genom så kommer jag inte få komma tillbaka till jobbet på ett bra tag.
Vi får väl se vad försäkringskassan säger. Hittills har jag inte hört ett pip från dem trots att det var en månad sen vi skickade in mina papper och det borde inte vara SÅ vansinnigt svårt för dem.. men så visste jag hur handläggningen skulle gå runt och därför är det ännu ganska god tid kvar..

Jag blev lite deprimerad av tanken att gå och slå dank ytterligare en månad mer än nödvändigt så jag gick ner till skolan och plågade mig med vaxning av ben, bikinilinje och armhålor.
Om allt går vägen får jag kanske möjlighet att fixa ögonbrynen och fransarna imorgon, men det beror på hur länge mitt möte ska pågå och om det finns någon plats kvar när jag ringer ner.
Å andra sidan känns det betydligt viktigare att klippa mig, för håret ser ut som ett fågelbo och känns likadant.

Nu ska jag försöka motivera mig till att göra vid fisken.. Annars ägnar jag kvällen till att äta frukt som jag köpte på torget tidigare idag.