Jag är så vansinnigt omotiverad.

Jag har varken ork eller lust till någonting alls.
Jag stack ner till CityGross för att kolla efter lite billigt choklad (att ha i kylen om det som hände i söndags återkommer) och handlade på mig lite annat smått och gott när jag gick där och filosoferade.

Jag är inte ett dugg sugen på att göra mat även om jag vet att det är hög tid och ganska viktigt att jag får i mig ordentligt käk.

Jag har inte haft några särskilt bra värden idag utan det har gått upp och ner. När jag pratade med doktorn påpekade han att värdena som medel såg väldigt bra ut men det funkar ju inte att svänga så som jag gjort under den gångna veckan.
Jag tog upp det här med blackouten och fick då utskrivet ett recept på något som heter Glukagon (?) som tydligen kan vara bra att ha hemma. Doktorn sa att risken med händelser av det här slaget är att man kan bli aggressiv och vägra ta emot hjälp och det är svårt för anhöriga att hantera det men då kan man alltså använda den här sprutan som har en kortvarig effekt men gör diabetikern redig tillräckligt för att få i sig ordentligt käk.
Doktorn sa också att allteftersom tiden lider nu så kommer jag tåla lägre och lägre värden (som om jag skulle vilja ha det!) och rekylerna kommer inte att vara lika häftiga. Den effekten har jag i och för sig delvis redan sett eftersom jag jämförde ett gammalt värde efter en portion yoghurt och Cheerios med hur det såg ut idag (utan insulin, efter känning).

Jag har fått klart för mig att jag har ögonen på mig även på håll och att många tänker på mig och det gör mig väldigt glad. Lotta smsade mig och frågade hur det var och visade att hon bryr sig och det var fantastiskt skönt att veta, och senare ringde Ammi och kollade mig också. Hon ringde medan jag vilade och då svarade jag inte, så hon blev lite fundersam ifall jag låg och tjurade med lågt socker.
Jag får nog skicka ett sms varje gång jag inte svarar i telefon och säga att det är under kontroll.
Maddi träffade jag förut idag på lite kaffe och hon förhörde mig och ville ha reda på detaljer om hur det gick i söndags och påpekade att det var fint av min sambo att stanna hos mig och hålla koll – vid såna tillfällen känner jag hur mycket han bryr sig om mig och det känns tryggt att ha honom vid min sida.

Överlag känner jag fint stöd och ovärderlig hjälp från vänner när det gäller min diabetes och jag kan inte nog poängtera att jag känner mig väldigt uppskattad när jag känner hur människor bryr sig om mig.

(Visst håller folk koll på bebisen också och undrar hur den mår och rör sig – men h*n är ju där h*n är, växer och frodas och mer kan vi inte precis veta förrän h*n kommer ut!)