Pratar jag genom ett luddigt filter?

Under min mysiga fika med Jeanette så diskuterade vi missförstånd och oförmågan att lyssna på andra.
Jag fick en påminnelse om något jag helt glömt bort och ännu inte kan erinra mig men jag förutsätter att det stämmer och i och med det så har historien tydligen upprepat sig.

Jag känner det ibland som att jag inte når ut till andra när jag försöker förklara och berätta hur jag känner. Ibland har det hänt ofta och ibland mer sällan men det har inte varit konsekvent en enda person som inte förstått mig.
Ibland tror jag att det är jag själv som inte förstår eller lyssnar på det som sägs – men om jag ombeds sammanfatta en berättelse någon annan gett mig eller i korta drag återge vad någon sagt så brukar jag inte missa kärnan. Är jag då helt oförmögen att lyssna på andra?

Jag tror istället att jag är oförmögen att korrekt återge mina tankar rent verbalt.
Jim tycker ibland att jag inte pratar med honom och att jag aldrig berättar något. Jag tycker att jag lika gärna kan hålla tyst eftersom när jag säger något som jag inte formulerat perfekt och övertydligt så blir det så ofta missförstått. Ibland helt medvetet, ibland för att jag inte kan få ur mig hur jag egentligen känner, jag finner inte de rätta orden och inte heller får jag fram rätt uttryck för att hela registret med känslor och tankar ska nå fram.

Med vissa människor kan man säga vad som helst, som grodor som hoppar ur munnen bara och ändå förstår de direkt kärnan i det man försöker säga. Man behöver liksom inte tänka sig för.
Med andra är det precis tvärtom. Om man inte tänker sig heligt noga för så missförstås ens tanke hundraprocentigt och det kan bli ett jävla liv för ingenting.

Jag vet att vissa väljer att plocka ut detaljer ur det jag säger och skriver för att vända det mot mig, för att kunna låta bli att ta till sig det jag vill få fram eller helt enkelt förlöjliga mig och mina känslor. Jag tycker inte det är reko överhuvudtaget men så känner man inte alltid de man ser som sina nära.

Jag tycker det är nyttigt att ta en diskussion som denna med människor man verkligen litar på och som kan ge en objektiv bild av en själv.

Hur ser dina vänner dig? Är de helt ärliga mot dig när du frågar om deras synpunkter? Kan de ge dig en objektiv bild av dig själv, utan att kritisera eller berömma någon specifik egenskap?
Det är nog inte många som kan göra så rakt upp och ner. Jag är inte säker på att jag kan det.

Jag kan ha min åsikt och jag kan dela med mig av den om någon frågar – men jag behöver inte gnugga den i ansiktet på en vän som inte behöver höra att h*n har skittaskig klädsmak för att “jag är ärlig” (osv., etc.).

Jag uppskattade dagens fikaträff med Jeanette och jag ser fram emot kvällens fortsatta umgänge med matlagning och förhoppningsvis fler nyktra insikter och spännande diskussioner.