Jag är så stolt.

Jag tog mig an en körkortselev för sådär ett och ett halvt år sen. Min älskade Maddi.

Med hennes jobb och mitt jobb har det inte varit sådär jättelätt att hitta ledig tid att övningsköra och plugga teori på, men vi har lekt med scheman och kalendrar och bokat in tider där det har fungerat. Det har tagit tid, tålamod och tidiga morgnar för att få det att löpa på någorlunda kontinuerligt.

Och det har verkligen gett resultat. Det har varit tufft ibland att få till det med långa uppehåll mellan körningarna och det hade varit lätt att ge upp. Men inte för Maddi. Hon har kämpat SÅ HÅRT och jag har försökt att ställa upp allt vad jag kan för att vi skulle nå vårt mål – ett körkort.

Och nu har vi kommit hamn. Kvart i tolv idag kom den fula fisken ut från skrivsalen med moloken uppsyn och jag som bitit mig i knogarna och upprepat mantrat “godkänd” i huvudet så många gånger att jag började fundera på hur ordet uppstått började fundera..
Jag tyckte väl att ögonen glödde lite för mycket för att hon skulle ha kunnat kugga. Hon sa ingenting utan vek bara ihop papperet (vilket vi diskuterat att bara de som kuggat gjorde – de andra viftade med papperet och ringde hela världen med en gång) och frågade om vi skulle gå.
Så får man inte göra. Hon höll på att orsaka en för tidig förlossning genom att göra sådär och när jag nappade åt mig papperet och läste ordet

GODKÄND

steg tårarna i mina ögon och jag kände en stolthet utan dess like välla upp inom mig.

Vi lyckades!

Jösses, Maddi, vi lyckades. Fy fan vad vi är bra!!

Min första elev klarade sitt körkort idag. Det var ju en självklarhet att hon skulle köra hem, utan skylten, och jag kunde inte låta bli att ringa de i min familj som varit åtminstone lite involverade i detta projekt.
Allt från pappa vars trädgård vi demolerat med bilen och övat krypkörning och ställt upp hinder och andra bilar för att simulera korsningar, till mormor som vi kört ut och besökt i Lomma och diskuterat körkort och att kvinnor kan och att vi inte får ge upp ens för en sekund.

Vi stack ner till Bengts Konditori för att fira och om damen som jobbar där (vars son är på G med kortet också) hade varit där hade vi kläckt nyheten för henne, men istället blev det hennes mor som fick vidarebefordra beskedet.
Inte förrän jag skulle gå och sätta mig upptäckte jag min brorsa och Annie som satt där och fikade och jag kände inte heller att telefonen vibrerade (Robin testade att ringa mig eftersom jag inte upptäckte dem förrän ljusår senare) och min första fråga var såklart om de ville veta något viktigt.

“Men vadå, vi SER att hon ska ha barn?”
”Skit i det nu, det där är inte så viktigt nu – HON KLARADE SITT KÖRKORT IDAG!!”

När Annie frågade Maddi när det var dags för Kaeli att komma svarade hon att ja, nu när kortet var fixat fick flickebarnet komma precis när som helst.

Robin frågade mig strax därpå vem som skulle bli min nästa elev.. men nu får jag nog samla mig lite (och kanske föda barn) innan jag tar mig an någon ny förmåga.

Vilket bra team vi är, Maddi. Jag är så stolt över dig, så glad. Ingenting kan ta denna lyckan ifrån mig!!