Hur har det gått för mig hittills, den godisälskande diabetikern?
Sedan starten har jag ätit NOLL kakor, NOLL kex och NOLL godisbitar. Jag förtjänar faktiskt en klapp på huvudet för det är inte likt mig att kunna stå emot några längre stunder.
Hur har det gått att följa schemat för frukost, lunch och middag då? Ja, sådär. Huvudsakligen helt okej, men det har väl inte blivit alla mål, alla dagar utan jobbnätterna har till exempel inneburit bruncher dagen efter – det där med morgnar är ändå inte min grej.
Träningen har funkat hyfsat. De utmaningar och mål jag satt upp dag för dag har jag lyckats uppfylla och dessutom tagit några steg längre. När jag skulle gå och hämta Kasper på förskolan (ja, jag är en lat jävel som ofta kör bil – jag visste att det inte skulle hålla att gå varje dag som jag gjorde den första veckan) tog jag med Flisan och sedan gick vi hem till mina föräldrar. Det är ändå en bit och Jossan som sa till mig att ladda ner Runkeeper-appen glömde berätta att man ska stänga av den när man är färdig.
Jag har gjort situps eller tagit promenader när det stått skrivet och det känns som jag blivit fylld av energi och jävlaranamma med hjälp av den här utmaningen.
Vikten har varit lite sisådär och jag har varit nere på betydligt mindre redan innan men så gick det upp litegrann för att nu så sakteliga krypa neråt igen. Jag är under en viktig milstolpe och det är jag glad för, nu hoppas jag bara att det fortsätter neråt till den nivå där jag faktiskt vill ligga.
Blodsockret har hållit sig i schack ganska bra men jag har fått ett par dippar så numera är Dextrosol min bäste vän – jag vet inte hur många paket jag har i väskan men jag har haft nytta av dem, speciellt som jag ska ge fan i godiset. Något jag istället unnat mig är nötter och nöt- och bärmixar. Det är ganska gott om kolhydrater i det men det hjälper mig också när jag har känningar eller är sugen på något. Dipparna i blodsockret har inneburit att jag haft en och annan rekyl också men överlag hoppas jag innerligt att hela utmaningen har en positiv effekt på mitt långtidsblodsocker så att läkaren kan bi glad på mig igen och skriva under mitt intyg till körkortstillståndet.
Jag tycker mig ha fått tummen ur när det gäller somliga projekt. Jag ska stå på loppis till helgen (samtidigt som jag ska jobba, hur fan ska jag orka?) och jag har verkligen RENSAT bland mina grejer och jag engagerade till och med Jim igår när han skulle få kolla igenom om det fanns något han ville spara på. Imorgon ska jag köra in med grejerna till Malmö och jag lär behöva Volvon till att transportera allting – jag har lådvis med kläder, böcker, filmer och köksartiklar, så den som vill plocka på sig kan ta sig in till Marknadsbörsen på lördag eller söndag – eller onsdag kväll som är sista dagen för detta racet.
Monika som erbjöd mig sin hjälp att röja och städa har inte varit här ännu men bara tanken på att det finns hjälp att få har sporrat mig och fått mig att rensa ännu mer. Wanda har också erbjudit sig att hjälpa till (och dessutom kika på lite av kläderna så jag kanske inte behöver bära ut allt i bilen) och jag är så tacksam att det finns så fina människor som vill slita för någon annans skull!
Jag skulle träffa Jeanette igår men i ärlighetens namn hade jag hunnit glömma bort det vilket blev ganska uppenbart när hon hörde av sig och påminde mig. Jag stod som bäst och röjde ur mina föräldrars oinredda vindsdel när det pep till i fickan och jag fick historiens sämsta samvete som hade glömt bort min kompis!
Vi ska försöka träffas imorgon istället någonstans mellan dagishämtning och loppistransport och DESSUTOM har jag lovat min kusinbarn att han får sova här i helgen – snacka om att han kommer känna sig begravd i grejer när han får se hur ovanvåningen ser ut.
Planen hos mina föräldrar är att mellanrummet ska tömmas så att pappa äntligen kan fixa till där. Det har stått på samma sätt hur länge som helst och när jag kom på detta projekt hörde jag kuggarna rassla till i pappas skalle och sen fick jag klart för mig att det fanns en inte så liten risk att detta projekt skulle bli större än jag föreställt mig.
Uppenbarligen ska det sättas in ett fönster i den oinredda delen vilket är mycket lättare nu när det är fri lejd genom hela längan. Det som också ska hända är att vi ska täcka isoleringen med brädor och träskivor så att man lättare kan ställa grejer längs snedtaket. Som det ser ut nu är det delvis täckt på sina ställen med allsköns brädbitar men det är ett stort steg på vägen nu och jag längtar till jag kommer ut nästa gång och kan fortsätta. Min lillebrorsa har blivit involverad i projektet och mina storebröder har väl inte varit helsålda på idén precis men man kan lugnt säga att de blivit överkörda i frågan. Robban bor i rummet som fungerar som passage mellan mellanrummet och den oinredda delen och han kommer mycket snart att bli varse (om han inte upptäckte det igår redan) hur obehagligt det kommer att vara att bo där när jag och valfri hjälpreda springer därigenom hela tiden. Jag och mamma satte ihop en halv handlingsplan när jag var där för några veckor sedan och det har inte hänt så mycket sedan dess – men så plötsligt kom Rikard och sa att han hade tömt en hylla och sorterat ut en massa tomma lådor som bara stod och samlade skräp.
Det känns så HÄRLIGT att få hitta på ett projekt som mina föräldrar längtat efter och ser fram emot och mamma verkade så glad igårkväll när jag körde hemåt – förhoppningsvis var det inte för att jag körde hem utan för att det var städat. Jag tänkte försöka låna mig en stor bil eller ett släp och ösa grejerna till tippen – det vi sorterat ut hittills är en ansenlig mängd av det som kan kallas S-K-R-Ä-P.
Nåväl – idag ska jag först ta mig an frukost och sedan en stunds träning med Jossan innan jag ska ha Wanda och Monika på effektiviseringsbesök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar