Dag 82 av 100.

Jag har fått en hel del kommentarer om att jag till synes har gått ner i vikt, att jag fått fina muskler och att det är imponerande att jag fortfarande håller på med denna utmaningen.

Vet ni hur stolt jag är över mig själv?

På 82 dagar har jag inte ätit ETT ENDA Japp, Daim eller Geisha. Lösgodiset har jag med lätthet kunnat tacka nej till och också låta bli att handla hem (nåja, det händer väl inte så ofta annars heller i och för sig). Glass har jag tryckt i mig en gång, på Valborgsmässoafton. Tårta har jag käkat på två kalas och på ett kalas nådde synden nya höjder när Jeanette bjöd på himmelriket i efterrättsform.
Kakorna som packsalen har stående framme i stort sett alla nätter har jag kunnat tacka nej till utan problem och även utanför jobb har jag minimerat intaget.
När jag var i Danmark i torsdags med jobbet drack jag alkohol för första gången sedan våren 2009. Låt säga att jag var ganska billig i drift men jag höll mig ändå i skinnet och hade en fantastisk dag – och klarade mig utan den hemska snurren som kommer av själva fyllan. Jag fick i mig precis tillräckligt för att bli mjuk i kroppen och sjukt nöjd med livet… och det är alla gånger precis det som är mitt mål!

Vad gäller maten har jag inte varit helig med skippandet av kolhydraterna men jag har tänkt efter innan jag lassat tallriken full. Mindre portioner och mindre mängd av pasta, ris och potatis har räckt mycket långt. Jag har haft lite funderingar kring insulinintaget men det har fungerat – jag hoppas bara att blodproverna och läkaren är överens med mig.

Jag har inte gått ner nämnvärt i vikt. Folk SÄGER att jag tycks ha gjort det vilket jag såklart uppskattar, men sanningen är att vikten i princip stått stilla. Jag ligger strax under den vikt jag hade före min graviditet och jag är nöjd bara genom att ha nått dit. Det har tagit sin lilla tid men det känns stabilt.

Det jag VERKLIGEN gillar är att jag kunnat gå ner i storlekar på byxorna, att jag har fått en och annan definierad muskel och att jag är bra mycket piggare än annars. Hur mycket som beror på träningen och hur mycket som beror på bortfallet av alla sugarrushes låter jag vara osagt.

Jag är så enormt tacksam för omgivningens peppning, stöd och vilja att hjälpa till eller rentav vara med på tåget.
Jag är glad om jag lyckas motivera någon till att strunta i kakor och glass, hur gott det än är, och kanske fått någon att lyfta på ändan och träna sig till en hållbarare kropp.

Nu är det 18 dagar kvar av utmaningen men jag ser ingen ändring av detta vinnande koncept framöver. Kanske kan jag unna mig en och annan efterrätt här och där men att skippa allt onödigt socker är nog något av de bästa besluten jag tagit.

Dock blir det ju så att den 1 juni – dagen efter utmaningens sista dag - då ska jag äta mjukglass i Bjärred och gå på Långa Bryggan. Någon som vill följa med?