I was in Miami, bitch.

Av någon märklig anledning hade flera affärer vi besökte samma text på sina linnen - “I am in Miami, bitch” – vem behöver egentligen upplysningen om var man är? Det torde vara ganska uppenbart för alla och envar, om de inte står och kollar på en karta och ser allmänt vilsna ut.

Nåväl. En av de bästa veckorna i mitt liv är till ända och när jag nu landat i mig själv och vardagen känns det lägligt att tänka tillbaka och minnas Miami.

Jag kan villigt erkänna att jag är alldeles för rastlös för att sitta i en flygstol i tio timmar på raken. På vägen ner hann jag se Hunger Games och Footloose samtidigt som jag lyckades få läst en stund och sovit. Resan kändes väldigt lång.

Jenny hämtade mig på flygplatsen och ledde mig fram till en riktigt fin bil. Under hela veckan skulle vi köra en silvrig Ford Escape med sköna lädersäten och ljuvlig interiör.

 

Låt mig säga att jag inte förflyttade den mer än några meter men lika glad för det är jag – Jenny är betydligt tuffare än jag i Miamis galna trafik.

 

 

 

 

 

Vi kom fram till Howard Johnson Hotel och rummet visade sig vara stort, luftigt och bra bra AC. Vi bodde sisådär 25 meter från det härliga havet och vattnet i poolen var lika varmt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev ett och annat dopp i poolen, men jag såg också till att få ut Jenny i havet.

 

 

 

Stort plus för Miami – grovkorning sand, inte den fina sand som man aldrig blir av med.

 

 

 

“Blyga” Jenny fastnade på en och annan bild.

 

 

 

 

Och ibland var det Jenny som stod bakom kameran.

 

 

 

 

Första kvällen var det lite regnigt och under natten åskade det så rutorna skallrade. Härligt värre att komma ut till en underbar ny morgon med varmt, klart väder och en lovande dag.

Den första dagen efter ankomsten startade vi med shopping på Victoria’s Secret. Jag var såklart inte sen att botanisera bland lyxiga material och marknadsförande modeller.

Efter shoppingen steg 1 tog Jenny mig till hennes 11th Street Diner där vi käkade härlig amerikansk lunch.

.. Inte bara milkshake alltså.

 

 

 

 

 

På kvällen tog vi en tur längs Art Deco igen och Jenny ville bli förevigad vid sitt favoritställe med konst (och vilka coola grejer där fanns).

 

 

När vi ätit middag besökte vi Mango’s där jag fick ta en bild av två av de vackra dansöserna.

Vi kom att återvända hit flera gånger och det bjöds på fantastiska dansnummer.

 

 

 

Jenny och jag besökte Love Hate som åtminstone tidigare ägdes av Miami Inks grundare. Eftersom stället var i det närmaste helt dött så drog Jenny slutsatsen att klubben inte längre var deras men vi var ju såklart tvungna att kolla in stället.

 

Neonljus längs Art Deco.

 

 

 

 

 

Dessa skorna blev jag såld på och tyckte i slutet av resan att de var riktigt billiga. Jag fick tvinga mig själv att tänka rätt och säga till mig själv att 100 dollar INTE är billigt. Trots allt. De följde inte med hem.

 

På tisdagen lyckades jag få till stånd en tur till Everglades och alligatorsightseeing.

 

 

 

Turistfälla nr 1.

 

 

 

 

 

De var riktigt samarbetsvilliga.

 

 

 

 

 

Här kommer, gissningsvis, en av parkens mindre vilda alligatorer.

 

 

 

En pigg och nyfiken fågel fick vi också se. 25 grader varmt och gassande sol var djurlivet inte på sitt mest fotogeniska humör.

 

 

En sköldpadda fick vi också skymta innan den dök ner under vattnet igen.

 

 

 

 

Jenny var hemskt nyfiken på påfågeln…

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag å min sida hellre villa känns och klämma lite på denna mysiga kamrat. Jenny var fullt nöjd med att dokumentera händelsen.

 

 

På onsdagen körde vi till Hooters och käkade lunch innan vi gjorde sko-outleten osäker. Alex, till vänster, var vår servitris och hon var verkligen på rätt ställe. Nog för att de har betalt för att vara trevliga och fräscha, men Alex var serviceminded ut i fingerspetsarna.

 

 

 

 

Turistfälla nummer 2. Klart vi skulle till hard Rock Café när vi ändå var i krokarna. Dock hade vi ju precis käkat så vi kollade mest in utbudet i shopen.

 

 

I skoaffären gick jag bananas och plockade på mig hur mycket skor som helst.

 

 

 

Jenny sa att hon var shopaholic och att hon var glad för shopping, men det visade sig att hon tröttnade fortare än mig. Konstigt, det där. Jag som aldrig varit glad för att gå i butiker. Hrm.

 

På eftermiddagen körde vi hem till Jennys kompis Eva och hennes ungar med en resväska full av svenska nödvändigheter.
Här myser jag med Elvira.

 

 

Och här är jag med Eva och hennes busiga barn.

Jag blev något sjukt myggbiten på den stunden vi var ute i mörkret så jag fick köpa AntiItch.

 

 

När vi tagit oss hem från Eva och company stack vi till Jennys favorithak för en smoothie i den stilla kvällen.

Att sitta i en ljum sommarkväll med en svalkande dryck och bara ta in storstadens ljud och ljus är en upplevelse, om än också en klyscha.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På onsdagen lyckades jag få Jenny att ta tid på mig när jag tränade en stund TABATA på förmiddagen. När man kör intensivt med 20 sekunders arbete och tio sekunders vila i fyra minuter (gånger tre)hinner man bli ganska trött, och träningsvärken i benen lät inte vänta på sig utan hängde med resten av resan. Gott och väl – det var den enda träningen jag fick under veckan, resten var bara onyttigheter av antingen gastromomiska eller ekonomiska mått.

 

Torsdagen avnjöts vid poolen och stranden i lugn och ro. En alkoholfri Pina Colada läskade fint i värmen.

En lunch på Ihop på detta så mådde man..

 

 

 

 

Turistfälla nummer 3. Klart det ska dokumenteras var vi är någonstans.

 

Såklart käkade vi frukost i en av bilarna som stod i restaurangen.

Serviceminded personal fanns det här också, speciellt Jennys tredje man på listan.

 

En alkoholfri Mojito… Inte. En liter alkohol var inte vad jag beställde, men likväl det jag fick och betalade för.

 

 

På kvällen gick vi till Medi och senare Wet Willies för en spritslushie. Kvällen var redan kirrad i alkoholsammanhang ändå så varför inte fortsätta med dekadensen?

Här har vi Christopher Columbus ackompanjerad av min kusin.

 

Man fick ju ställa upp på bild när det bjuds på tillfälle.

P.J Changs var Jennys kännetecken när vi parkerade bilen för att shoppa loss på Sawgrass Mills.

 

 

 

 

Shoppingsresultatet sett över fem dagar.

 

 

 

 

 

Om ni skulle köra vilse i Ft Lauderdale någon gång så är det bara att kolla på kartan. Klart som korvspad.

 

 

 

På lördagen utförde jag mitt specialuppdrag – se när Oasis of the Seas la ut och ta foton på båten för att göra Daniel lycklig. Mission accomplished.

 

 

På lördagskvällen var det fullt partaj. Sista kvällen i Miami fick jag njuta av en transa som uppträdde på gatan…

 

 

 

 

 

 

Vi besökte Miami Ink och Darren var igång och tatuerade. Jenny och Yoji delade fotoyta men jag glömde såklart att fråga – milt starstruck.

 

 

 

 

 

 

Vi kollade vad en tatuering skulle kosta. Yoji var på plats och eftersom det tydligen BARA är Walk In-tider istället för tvärtom som jag trodde, så blev jag ju rysligt sugen. Dock kände jag att 200 dollar för en liten tatuering var lite i överkant – så jag nöjde mig med en bild på mig och Yoji istället.

 

 

 

Pardans när vi på kvällen besökte Mango’s för middag…

 

 

 

 

 

Halvnakna grabbar på samma ställe.

Tjejerna körde inte samma avklädda stil, men att säga att vi led av denna syn är mer än lite lögn.

 

 

Jag tänker INTE klaga på upplevelsen på Mango’s.

 

 

 

 

 

På söndagen tog vi en tur längs strandpromenaden och där mötte vi en linslus.

 

 

 

 

 

 

Han spexade gärna till det framför kameran och ingen blev gladare än jag.

 

 

 

 

 

En liten ekorre visade sig från sin nyfikna sida.

 

 

 

 

Och en bild inifrån Mango’s i dagsljus.

 

 

 

Min vecka i Miami gav mig allting jag drömt om och tänkt på – utom att kika på Peterbilt-lastbilar på ett truckstop. Jenny vägrade ta oss till ett för hon inbillade sig att vi skulle tvingas sälja våra kroppar för några bilder.

Jag ansåg nästan att det vore värt risken.