Skämsvarning!

Den 26 januari var det alltså sist jag uppdaterade. Jag ser all anledning att skämmas. Har haft full sysselsättning förvisso men ett inlägg i farten skulle jag ju kunnat klara av.

Så vad har hänt sedan sist?

Jag bor fortfarande i residenset. Min son och jag får umgås varannan vecka och morgnar som den imorse är helt underbara - Kasper log mot mig och buset i blicken var övertydligt. Strax lade han sig ner och låtsades sova med mycket högljudda snarkningar, allt för att härma mamma.

Jossan kom hit igår och spenderade natten på soffan och när Kasper och jag smög ur sängen var Jossan i full färd med att baka scones. Kaffet hade mamma bryggt så det stod och väntade - och så en blå, soldränkt himmel på det. Kan det bli bättre?

Gällande hur singellivet ska fortsätta klassas som ensamt - där är juryn fortfarande ute.
Jag har nämligen en ny pojkvän. Han heter Leo och är fem år.
För att få träffa honom måste jag smunka för min blivande svärfar och/eller spendera varannan vecka nere på klubben dit de brukar komma och hitta på bus.
Kasper har ännu inte informerats om att hans styvfarsa är 2,5 år äldre än honom. Jag känner att det kan vara lite känsligt.

Jag har jobbat som medlemsassistent nu i två och en halv månad ungefär och jag tycker att det är jätteroligt. Jag tycker om att prata med medlemmarna och pyssla i systemen även om de inte alltid gör som jag vill. Det allra roligaste är faktiskt att hälsa nya medlemmar välkomna till GS - det är underbart att fler och fler förstår nyttan av facket och vad ett medlemskap är värt. När man räknar på det visar det sig att jag betalar ungefär en sextondel av vad mitt medlemskap hade kostat mig på privat basis.

I månadsskiftet januari/februari pratade jag med pappa om framtiden för min trotjänare TOE666. Växellådan rasade i början på december och sedan dess har den stått på verkstad i väntan på en begagnad växellåda eftersom en ny inte hade varit ekonomiskt försvarbar.

Rätt som det var sa pappa att det fanns en köpare till bilen och han tog så bilen som den var. Sedan tyckte pappa att jag skulle försöka sälja min gamla bil Pärlan också och jag hade bara en enda person i åtanke - och hon ville ha bilen på stört.
Därmed var saken biff och jag stod utan bil - pappa offrade sin för utlåning och bara dagar senare hade pappa hittat en Toyota Avensis av 2010 års modell med 15.000 mil kvalitetsgaranti, det är en silvergrå bensinare med diverse intressanta finesser så jag blev såklart såld.
I början på februari blev jag därför ägare till Queenie, den nya drottningen i byn.

Efter ungefär en och en halv månad på nya jobbet var det enligt överenskommelse dags att vara tjänstledig.
Innan jag kom på intervju hade jag ju köpt mig en utbildning till personlig tränare och kostrådgivare - tänkte att även om jag inte skulle ha nåt jobb så hade jag iallafall min arbetsbefriade uppsägningstid att leva på och utbildningen att sysselsätta mig med.
Nu fick jag vikariatet trots att de visste att jag skulle vara borta i tre veckor och det kändes tryggt och underbart att de hade sån tillit till min potential.

Den 25 februari var det alltså dags för en ny epok i mitt liv. Jag mötte 22 underbara kurskamrater som alla bosatt sig i mitt hjärta och våra lärare utbildade oss med mycket tålamod och glimt i ögat.
Visst var det tufft och snacka om att det var intensiva veckor, men jag har lärt mig så otroligt mycket och verkligen fått känna på hur mycket en personlig tränare måste vara beredd att engagera sig i sina kunder.
När det var dags för den första examen kände jag mig långt ifrån självsäker och jag mådde inget vidare efter teoriprovet. Det kändes som att jag missat för mycket för att jag skulle bli godkänd, så när det var dags för del två - kostrådgivarkursen - då var självförtroendet inte på topp.
Nåväl, eftersom vi hade två veckors väntetid på svaret var det bara att plugga vidare och lära sig mer om kroppen och hormoner och näringsämnenas betydelse för muskler och leder.
På examen del två kände jag mig hyfsat trygg på teoriprovet men konsultationen som skulle ta ungefär tjugo minuter fixade jag på tio. Jag fick med det mesta men jag kände mig rätt platt när jag var klar så jag skyndade mig hem till Kasper för att tanka lite mod och kärlek.

Så i måndags var jag tillbaka på mitt trygga kontor. Under tiden jag varit borta hade de bytt system så jag hade lite att bita i när jag skulle lyckas logga in första gången och få igång alla programmen.
Veckan gick otroligt fort och i torsdags blev det dags att få svaren på vara examinationer. Jag satt som på nålar hela dagen och på kvällen var jag i upplösningstillstånd när de flesta fått svar på sina prov men inte jag.
Jag har mycket sällan ljudet igång på mobilen men då hade jag det på högsta speta för att inte missa något och till slut - till slut! - fick jag det efterlängtade beskedet att jag numera är certifierad kostrådgivare och personlig tränare. Lyckan är fullkomlig!

Jag har under tiden som gått även hunnit med att träffa några av mina gamla kolleger över en middag tillagad av den private mästerkocken Ola. Jag fick hämta upp honom, middagen och ytterligare tre kolleger innan vi landade i utkanten av Malmö. Hade en fantastisk kväll och fick en kund att ta hand när utbildningen var klar så imorgon kväll är det dags att konsultera och komma överens om en plan för de närmsta veckorna. Spännande!

Nu ska jag njuta av lördagens vackra väder och planera helgens aktiviteter. Håller på att tvätta, gosa med Kasper och titta på Bilar (för typ 53:e gången) samtidigt som jag njuter av Jossans sällskap och filosoferar över framtiden.