Efter att jag läkt färdigt, där strax efter min födelsedag, åkte jag in på nytt för en utökad operation den 14 augusti.
Jag blev ordentligt bedövad och läkaren gjorde sedan ett åtta centimeter långt snitt över mitt gamla ärr (för att det skulle vara lättare att dra ihop efter själva op och snyggare läkning). En centimeter ut på varje håll från kärnan och dessutom på djupet blev sedan taget från mig och efterlämnade ett fult, djupt och förbannat svårläkt sår.
Eller.. Rättare sagt.. Det läkte först snabbt som fan. Problemet var att det läkte från fel håll och blev infekterat.
Såret blev omlagt ungefär tre gånger i veckan. Tråden som jag syddes med ville inte lösas upp så till slut togs stygnen bort och såret öppnades upp istället för att hållas ihop (som den ursprungliga planen om en snyggare läkning var).
Jag fick frikort ganska omgående eftersom jag så ofta gick till vc och melanommottagningen för omläggning.
Jag fick gå hem från jobbet på grund av smärtan ett flertal gånger och berättade för HR och personalchefen vad som hände för att de skulle förstå vad jag gick igenom. Stödet från jobb har varit fantastiskt.
Det tog ungefär tre veckor innan jag fick svaret. Det var inte ett jättelångt brev som hon skrivit, den opererande läkaren, men det stod en del om vad jag behövde tänka på framgent och vad jag skulle vara uppmärksam på och en del jag skulle undvika.
Det enda jag egentligen läste var "det finns inga tecken på kvarvarande melanom".
Jag hade inte cancer mer. Den första läkaren fick bort rubbet på en gång.
Jag blev dock stressad av att inte läka. Såret läkte långsamt och jag mådde dåligt. Det blev infekterat på nytt i oktober och jag fick ny antibiotika.
Jag började få en rejäl huvudvärk.. Den slog till utan förvarning och sedan höll den i sig.
En av ssk på vc lyssnade på mig och förstod att jag höll på att bryta ihop. När jag haft huvudvärk en månad i sträck fick jag träffa läkare på nytt, samma som skrivit ut antibiotikan sist.
Hon sa till mig att: "huvudvärken kan bero på att du spänner tofsen för hårt."
Jag trodde att jag skulle få ett frispel där och då.
Ledtråd 1: jag är inte tio år.
Ledtråd 2: jag har haft cancer och kan vara lite stressad över det.
Ledtråd 3: jag mår som en rövgök eftersom jag är övertygad om att såret är infekterat igen.
Läkaren höll med om detta, men tänkte inte ge mig mer antibiotika "för antibiotika läker inte alla sår" - men det gör definitivt inte plåster heller.
Jag bad läkaren att se till att få mitt sår omlagt så att jag kunde komma därifrån.
Jag var riktigt rejält upprörd och jag blir det ännu när jag tänker på det.
Jag åkte upp till Göteborg den dagen för att fira min födelsedag med mina fantastiska kolleger.
Jag är så tacksam för hur de fick mig på andra tankar, hur de fick mig att skratta när jag haft en rejält dålig dag lagd till så många andra.
När jag återigen fått träffa en läkare (en ny) så sa hon att jag skulle överväga en sjukskrivning. Jag kände mig först inte så intresserad, men när jag fått fundera på saken ett par dagar insåg jag att det nog skulle vara en bra idé. När jag gick ifrån det besöket hade jag med mig ett skarpt formulerat sjukintyg att lämna till HR.
Jag fick inte komma tillbaka till samma läkare dock. Efter två veckor ringde hon äntligen tillbaka och gav mig klart besked på att hon inte var intresserad av att sjukskriva mig - trots att det var hennes förslag.
Det som istället skedde var att jag fick bli omlagd på nytt inne på melanommottagningen efter en påringning från läkaren och då blev jag behandlad med lapis som skulle få granulationsvävnaden att gå tillbaka. Det sved men verkade vara okej.
Efter en vecka fick jag komma in igen för att titta till såret och då fick jag träffa en läkare som lyssnade, förstod - och sjukskrev mig på plats. Det var inte riktigt vad jag hade räknat med så jag hann bara precis inom jobbet för att meddelat jag skulle vara hemma innan jag fick ge mig på kas igen.
Redan efter första veckan utan svar från vc-läkaren hade jag bett att få vara ledig under hela jul- och nyårshelgen. Det innebar att tillsammans med sjukskrivningen hade jag bara fem dagar att jobba resten av 2014.
Tiden som sjukskriven gick fort, men den var välbehövlig. Det förstod jag när kroppen började slappna av. Jag träffade läkaren på melanommottagningen på nytt veckan efter och då hade såret läkt ihop.
Han gav mig klartecken att köra igång med vilken träning jag önskade och det kändes så skönt - efter ett halvår kunde jag få komma tillbaka.
Trots detta valde jag att vila året ut och verkligen sätta kroppen i ett slags semestermode och det gjorde mycket på sig.
Nu har jag varit tillbaka på jobbet i tre veckor och det känns mycket bra. Har sällan huvudvärk och har dessutom inte ätit godis eller kakor sedan nyår för att försöka rätta till blodsockret. Samtliga ssk och läkare har varit snabba på att skylla på min diabetes när såret inte läkt, men jag har varit övertygadom att det inte varit hela sanningen. Jag vet att jag har bra läkekött och jag vet att mina värden inte varit SÅ dåliga..
Under hela denna tiden jag gått och varit bitter, ledsen, förtvivlad och sur har jag haft ett fantastiskt stöd runt mig. Vänner som hängt med mig fastän jag varit ur balans, glott på film, ätit kräftor och glass, snackat skit och bara.. Bara varit där för mig. Många har sagt att jag vet var de finns och det är helt sant. Jag har varit sinnessjukt dålig på att höra av mig till folk men har inte haft mycket ork till det - och jag har tillåtit mig själv att vara negativ, osocial och tråkig för att jag har behövt det.
Under hela den tid som varit har jag haft någon vid min sida som verkligen visat sig vara en klippa, och han har kommit under mitt skinn på mycket kort tid. Jag litar blint på honom. Han har haft stenkoll på mig, rått om mig, brytt sig och muntrat upp mig.
En vänskap har växt sig stark med tiden och sedan utvecklats långt mer än jag varit beredd på - men det får kanske vara dags att erkänna att jag blivit kär.
Det är skrämmande, frustrerande, roligt, nervöst, mysigt och omtumlande.. Men jag måste erkänna att jag gillar tanken på att jag eventuellt kommer våga mig in i ett nytt förhållande vad det lider..
Den som lever får se.
Just nu njuter jag av vad som är. Inga etiketter, inga frågor, inga måsten.
Jag är där jag är och jag trivs med det. Jag vill inte ha frågor för det skrämmer mig och får mig att backa - oavsett vem som ställer dem.
Jag vill ha 100% ärlighet och 100% förståelse från honom och han ger mig det utrymmet jag behöver. Jag kan förklara mycket men ofta behöver jag det inte. Han förstår iallafall.
Och när en man förstår mig, möter mig halvvägs och ger mig tid och energi.. Då är det sjukt svårt att inte trilla dit. Jag har kämpat hårt mot insikten och känslorna men..
Kärlek alltså. Vilken grej.
(Och glöm för jävelen inte bacon. Allting blir bättre med bacon.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar