Sluta aldrig drömma!

Det är himla märkligt det här att man kan hitta nåt som man inte visste att man saknat.. 

Jag trodde jag var färdig med kärlek och var nöjd som det var med mig och K och mitt hus, min bil, mina projekt och mina bekymmer. 

Sen kommer det plötsligt någon som gräver sig så djupt in under mitt skinn, som lyfter mig så högt till skyarna och som talar om för mig att jag är fin - varje dag. 

En som jag inte trodde var min stil och som jag inte på något sätt egentligen trodde skulle ha något intresse i mig men som jag kan prata om allt med, som inte går ifrån mig och tjurar när jag uttrycker mig klumpigt och som jag heller inte blir arg på och sätter taggarna utåt direkt, utan som kan be mig utveckla mitt tänk, och som jag kan be utveckla vad som just yttrats, för att jag vill förstå och från början har fått förmågan att anta att det är av kärlek och välvillighet som saker sägs istället för att det är pikar om att jag inte duger.. 

Jag har fastnat så för en människa med ett speciellt bagage, ett sätt att vara och  bete sig som jag inte tidigare upplevt men som jag genuint uppskattar och vill lära mig av. 

Och varje gång jag påpekar att jag blir glad och att jag lär mig nya saker varje dag, att jag blir varm i hjärtat av ett positivt tänk - då får jag till svar: "Det är du som lärt mig att ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Det är du som har lärt mig att allting blir bra, till slut. Det blir det alltid. Det är du som utvecklar mig.."

Visst är det märkligt?