Idag är det min födelsedag.

Det har hänt en hel del. Bloggen har legat på is.. Kommer förmodligen att fortsätta göra det till jag finner sinnesro nog att sitta ner och skriva.

Jag har fått den värsta - och bästa - födelsedagspresenten inför denna 30-årsdag.
När jag tog bort ett födelsemärke i slutet på juni tänkte jag inte så mycket på det mer än att jag var konvalescent och inte fick träna.

När läkaren kallade in mig två veckor senare hoppades jag fortfarande att det bara var rutin.

Det visade sig att jag haft cancer. Detta tunna lilla melanom som läkaren tog bort med marginal och som ännu idag inte velat läka hade kunnat utvecklas till något värre.

När jag fick beskedet kände jag att jag inte hade tid. Jag skulle vara funkis på Sommarrocken, där några av mina vänner också skulle vara.

Så jag körde. Jag tog min mc och mötte upp min väninna och vi körde. Det var en frihet att i hettan bara kunna fokusera på att hojen skulle värmas upp.
När vi kom till området var det omtumlande men lugnt.

Jag fick berätta för en som ställde frågan, som visste att jag varit hos läkaren, och han höll koll på mig hela helgen.
De andra visste ingenting.. Det kändes lättast så.
Men trots att folk ingenting visste så hittade jag ett fantastiskt stöd i stämningen, i självaste festivalgeneralens direkta order - kramas mycket.
Det tog jag fasta på. Gruppen, besökarna, vakterna fick alla kramar. Vissa fler än andra.

Två vakter (jag är en sucker för uniformer, det vet väl alla) fastnade jag speciellt för, fantastiskt fina killar. Jag vet vad de heter i förnamn och deras ålder men inte mer. Det är lite synd. De fick inte veta heller.

Nu var jag på undersökning två dagar innan min födelsedag. Det kändes riktigt, riktigt otrevligt. Vad hade jag för status? "Jag har kanske cancer"?

Det visade sig att läkaren var mycket positiv. Det verkade som om läkaren som tog bort märket fått med sig alltihop. Den nya läkaren kände på lymfkörtlarna (mitt nya hat) och tittade på såret.

Det som händer nu är att såret ska få andas, hållas fritt och läka. Om dryga två veckor ska jag tillbaka och kontrollera såret, och om det ser bra ut ska det öppnas upp igen med en cm marginal runtom. Det blir ett stort och fult ärr, men hellre det än att ha cancer.

Om ungefär en och en halv månad får jag besked om allt är borta..
Men till vidare har jag INTE cancer.

Det var den bästa födelsedagspresent jag kunde få.. Även om mina vänner gett mig en riktigt awesome present i form av ett tandemhopp.
Från min bucket-list.. Jag ska hoppa fallskärm. Så jäkla coolt.

Nu ska jag fixa frulle till K och ta tag i dagen.. Det ska bli bra. Allting ska bli bra.